Festival
Swedish House Mafia: samtida perfektionister
Publicerad: 23 november 2012 av Magnus Olsson
Hur gick det här till egentligen? Hur blev Swedish House Mafia världens största dansakt och Sveriges största akt? Och hur hamnade vi egentligen i ett hav av vevande armar inuti Friends Arena. Den svenska trion kräver många frågor och många svar. Men det är också frågor som raljerats i varenda svensk tidning de senaste dagarna.
Det är nästintill omöjligt att undgå den här trion. Vare sig du vill eller inte. Möjligtvis om du råkar heta Håkan Hellström, åtminstone å döma av hans svar till Nöjesbladet. De har varit med och tagit housemusiken till nya höjder och representerar i allra högsta grad den nya vågen av arenamusik. Precis som festivalkartor målas om så skiftar även musikaliska genrer. Och det går inte att blunda för att de nästintill utan konkurrens är överlägsna med att flörta med den svenska folksjälen. Finns det ens någon svensk artist som skulle vara i närheten av att kränga över 100 000 biljetter på sina tre sista spelningar inom vårt avlånga lånd? Inte ens eskilstuna-ångest eller allas vår Göteborgsson, Håkan Hellström, skulle lyckas med denna bedrift. Och då klassar vi ändå dessa som något utav det största vi har. Även houseprinsen Avicii får se sig besegrad. Det är egentligen enbart Per Gessles slingor när de lyser som starkast i ljuset av Gyllene Tider som skulle kunna skapa samma rusning.
Men det krävs inte klassiker som Flickorna på TV2 och När vi två blir en för att få det här taket att lyfta av en mäktande allsång. Och det är väl det som är utmärkande för såväl drycken som bandet GT och nutidens fenomen, Swedish House Mafia. Det finns bara hits. Vad andra klassar som en avslutning i konfetti är för dessa bara början. Som när Greyhound smattrar effektfullt i en inledning där det visuella tar över. Och det är imponerade, trots att det är långt från mina musikaliska preferenser. Även om det mellan de största refrängerna blir en aning monotont i denna djungel av houseproducerade ljudvågor, kan man inte beskylla dem för bristande kunskap. Även om Axwell är den självklara stjärnan i gänget, bygger de snyggt ihop låtar med varandra. Det är som ett pussel. Det är precist, varje detalj på sin plats för att sedan riva ned allt, likt ett korthus.
Och i ärlighetens namn. Swedish House Mafia rockade röven av Solna. Bjöd på pulserande house, technopartier, Mgmt-sampling och en show a la Daft Punk. Så även de fåtal hipsters som gömde sig bland seglarskorna fick sig sin dagliga dos av Brooklyn, även under en spelning som denna. Jag trodde inte jag skulle säga det. Men pyramiden känns 2006. Den dag Daft Punk återvänder behöver de något helt nytt. Men allra fetast just nu är ju Amon Tobins ögonförtrollade ISAM-show som får alla att tro att de trippar på LSD. Trots min förälskelse för symmetri är denna anstormning till scenshow något helt unikt. Och det är mäktigt att se dansgolvet omvandlas till ett slagfält av armar som ständigt vevar. Trots att det står Rokin och inte Sebago under mina skor drar jag på smilbanden. Inte uppslukad, snarare fascinerad. Och kanske är det lite tragiskt att det skulle dröja så länge innan Sverige fattade vad andra beskriver som vår nästa export efter ABBA och IKEA. Men samtidigt, bättre sent än aldrig.