Swim Deep
Debaser Strand, 27/11 – 2013

Klockan är 20:42 och Swim Deep kommer att äntra scenen om 18 minuter. Vi talar alltså om den brittiska indiepop-klichén som tillsammans med bland andra Splashh och Peace av många anses vara början av en helt ny brittisk popvåg. Deras video till singeln King City spreds som en löpeld på Tumblr i början av 2012 och indiekidsen var i fullkomlig extas efter att ha fått en video som innehåller 4 unga indiekillar som åker skateboard, vinyler, rullade cigaretter, utklippna bilder på väggen och en hel refräng vigd åt Warpaints Jenny Lee Lindberg. Typ: äntligen någonting nytt sedan Alex Turner bytte frisyr, skaffade kostym och gjorde musikvideor som tagna ur en Dressman-reklam.

En olycka har skett i Östermalmstorg, tunnelbanan har slutat gå och jag är fast vid T-Centralen. Min enda chans att hinna är om tunnelbanan börjar gå med en gång eller om bandets rockstarkomplex väger tyngre än de utsatta speltiderna.

En halvtimme senare är jag äntligen framme vid dörren. Debaser Strands lokaler badar i blått ljus, malplacerad hårdrock dånar ur högtalarna och en ung kille som är definitionen av dagens beachpop med pastellblå t-shirt står och säljer bandets merch. Längst fram vid scenen står kidsen i övre tonåren med kepsarna bak och fram och de överanvända tygkassarna hängandes på armen. Längre bak i lokalen står de medelålders indiekidsen; kvinnorna och männen som filmar atmosfären med sina smartphones och smuttar på ett glas öl. Som förälskade sig i The Smiths för 30 år sen och som fortfarande vill vara i fas med dagens indie.

Ljusen släcks ner och introt till Fransisco spelas. Basisten Cavan McCarthy shoegazear ut på scenen i röd Adidaströja med det blonda håret hängandes i ansiktet tätt följt av sina bandmedlemmar. Vi befinner oss i ett drömmande tillstånd av fullbordan. Här är indiebandet, vi är indiekidsen. Was it a day or was it forever? Rökmaskinens rök fullkomligt täcker trummisen Zachary Robinson och publikens tryck är näst intill obefintligt då alla bara gungar lätt fram och tillbaka. Bandet drar igång singeln Honey och publiken sjunger med då Austin Williams äntligen lyckats bli ett med oss. Framför mig står en förfriskad ”bågar utan glas”-type of guy med jeansskjorta som verkar kunna varenda textrad och som gång på gång ropar ”Cavan!” varpå Cavan vid upprepade tillfällen besvarar det genom att göra tummen upp eller skåla mot honom.

Under The Sea vrålar Austin ut ”foreveeeeer” och bandet tystnar mitt i låten. Cavan lutar sig ut över publikhavet för att spela in en 30 sekunders lång film med någon ur publikens telefon innan låten drar igång igen. ”The next song’s a cover and it’s for all the girls out there … for the boys too of course but mainly for the girls” får vi veta när det klassiska gitarriffet till Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun spelas som en otippad kontrast till Austins indiedans med gitarren högt uppe och Cavans shoegazeande. Äntligen dansar publiken och alla kan texten. Killen i jeansskjortan ramlar mest runt och Austins cocky attitude under låtens gång gör att den blir till en av spelningens absolut bästa stunder.

Det börjar närma sig slutet. Austin byter gitarr och slänger ut komplimanger till publiken, bland annat ”I love you, you look just like Johnny Depp” till en man i svart skinnjacka, svart beanie, glasögon och lite skägg. King City knyter givetvis ihop allting och tonsätter varenda millimeter av osäkerhet och tonårsångest med den inledande textraden ”I wanna be everything that I’m not, I wanna be rich, I wanna show off”.

Swim Deep är en riktig änglakvartett. De är som grodynglar i en indiebubbla. Håret bakom öronen så där som min bästa vän alltid tjatar om att han ska spara ut till. Jag kan inte riktigt avgöra om deras klichéartade image är någonting som jag vill gråta över för att jag älskar så mycket eller gråta över för att jag hatar så mycket. Sådan enkel och borderline-smörig indiepop är en hatkärlek jag aldrig riktigt kommer att komma ifrån. Nåväl.