Synthens sångfåglar

Är det något som tråkigt nog blivit signifikant för synthen så är det dåliga sångare. Egentligen vet jag inte vart ifrån det kommer att det skulle vara okej att låta så jäkla sur i stämbanden. Eller värst av allt – den där lite halvsvalda tungan med brötig ungdomssvaj pitchad i samtalston. Listan kan göra oändlig. Som recensent på ett av Sveriges största webzines så väller det förstås in skivor. Mycket demos med just riktigt kass sång. Är det ett tips jag kan ge direkt till alla där ute som vill bli synthartister så är det att lägga pengarna på sånglektioner istället för en till synt. På andras sidan staketet hos hårdrockarna är skolad sång A och O. När man lyfter in skolad sång i synthen blir det ofta väldigt lyckat. Det till och med förvånar oss recensenter. Jag kan ibland läsa i pressmeddelanden: ”…melodiösa synthslingor och bra sång!”. Ska man inte utgå från att det ska vara bra sång? Är det Kraftwerks knappa sånginsatser som färgat av sig genom åren med att synth är lika med dålig sång?

Listan på bra sångare kan lyckligtvis göra ganska lång den också. DM:s Dave Gahan inte minst. Tråkigt nog ofta efterapad av andra artister och i dessa tider frammixad med effekter om inte annat (hej, De/Vision och Camouflage!). Fler av mina favoriter är förstås Marc Almond (Soft Cell), Morten Harket (A-Ha)  och Alison Moyet (Yazoo) som har fantastiska röster.

Och en annan grej – bara för att du inte kan sjunga betyder det inte att det är okej att stå och skrika med disteffekt på rösten istället! Ta sånglektioner!

/Gurra, synth.nu