Syrien välkomnade Danmark på Roskilde

Syrian National Orchestra for Arabic Music öppnade Orange Stage för i år.

I Syrien är det krig och i Danmark är det festival. Det är konstigt det där. Att påminnas om det gör ont, och det är lätt att glömma att inte alla i världen kan få driva runt bekymmersfritt på ett lerfält i stövlar. Men att bara tänka ”krig” så fort man hör ”Syrien” är inte bra för någon. Det är en plats med enorm kulturhistoria.

Jag var tänkt att recensera den här spelningen – The Orchestra of Syrian Musicians with Damon Albarn and Guests – men det vill jag inte göra. Min kunskap är, precis som majoriteten av Roskildebesökarna, extremt liten om den här typen av musik, så min åsikt om den är verkligen ointressant. Detsamma kan inte sägas om konsertens idé och koncept. Det är någonting som bör höjas och uppmärksammas.

Orkestern blomstrade fram tills för fem år sedan, när kriget kom till Syrien och medlemmarna flydde till olika delar av världen. På Roskilde har de hittat en plats som är trygg nog för att återförenas för en av sina första konserter tillsammans på en evighet. Med sig har de gäster som Damon Albarn och Julia Holter, men konserten är hela tiden orkesterns. Det är de som står i centrum för allt.

Idén med denna konsert är att det ska vara syrierna som välkomnar danskarna, i stället för tvärtom. I flykten som många krigsdrabbade tvingas göra glöms det ofta bort hur rikt kulturarvet är som de tar med sig. Fokus hamnar på helt andra frågor. Det är dehumaniserande. Konserten på Roskilde ger dem chansen att bjuda in oss som bott hela våra liv i Norden till deras kultur och historia. Av den anledningen går syriska ungdomar runt i publiken och bjuder på baklava. Det är ett enkelt sätt att förstå det som ofta glöms bort: vi är alla lika och vi är alla olika och det är bra och det kan vara svårt, men vi måste alltid komma ihåg att det är bra.

Damon Albarn är bara ute på scenen några få gånger, först ropandes ”Keep borders open!” och sedan för att låta orkestern utsmycka ett par av hans egna låtar. Den musikaliska sammansmältningen är talande för hur lätt vi faktiskt kan integreras. Albarn är inte en Bono-karikatyr, utan gör bara allt han kan för att hjälpa till. Den känslan av gemenskap sprider sig som en löpeld på Roskilde. Keep borders open! Glöm aldrig baklava, hur gott det är och allt det kan stå för!