Talbot
Roskildefestivalen, 5/7-2013

En gång i tiden fanns det ett franskt bilmärke som hette Talbot. I deras stall ingick bland annat den robusta bilen ”Horizon” men där fanns även elegans och lyx i modellen ”Lago”. Estlands kanske näst enda band, Talbot, låter som om de här bilarna kombinerats. Ibland funkar det, ibland inte.

Talbot är alltså en doom metal-duo från Estland. Det som skiljer dem från många andra grupper inom samma genre är den totala avsaknaden av gitarrer. Magnus Andre spelar istället bas och sjunger medan Jarmo Nuutre trummar och då och då avgrundsvrålar som om han var direkt uppstigen från helvetet. Själva kallar de sig ”the heaviest duo on Earth (and beyond)”, och visst spelar de relativt tung musik, men jag tror det här uttalandet bäst ses som en indikator på gruppens förhoppningar på musikscenen i Vintergatan än hur mörk deras musik faktiskt är.

Kampen om vem som är tyngst i Roskilde vinner de nog utan större ansträngning, men på den mörkt skimrande Gloria-scenen är det precis det de gör. Anstränger sig. Den lågstämda basen är ett enda stort mörker bakom Jarmos frenetiska trummande och på väggen projiceras trummandet från en videokälla. I tomrummet som uppstår mellan det visuella och audiella ser man Magnus komplettera ljudbilden genom att kasta sig över en synth som knappt hörs i allt det tunga. Många väljer att headbanga medan somliga står stilla, sluter ögonen och tänker sig bort. Allt beroende på vilken bil man valt.

För att på ett lite lökigt manér löpa linan ut med bilmetaforen kan man tänka sig att roadtrippa med någon av bilarna. Ingendera är optimala för ändamålet och längden på giget är i slutändan det som drar ner betyget. ”We’ve got one more song for you” agerar svar på den uråldriga frågan ”är vi framme snart?”, men när det i själva verket är 14 minuter kvar har man misslyckats i sin roll som kartläsare.

När jag äntligen får möta solen igen är det ett kärt återseende, men mörkret jag precis omslutits av bär jag med mig resten av dagen.