Tallest Man On Earth har aldrig varit bättre
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Var ska jag börja? Fortfarande helt uppslukad av vad jag nyss bevittnat, det här var nämligen väldigt, väldigt bra. Jag har trots allt sett The Tallest Man On Earth fler gånger än jag har fingrar på min ena hand. Men inget tidigare tillfälle kan leva upp till kvällens bravader. The Tallest Man On Earth har helt enkelt aldrig varit bättre än vad han är just nu. Då har jag ändå legat i gräset med solen i ögonen och botats mot bakfyllan vid Hulingen. Det är förvisso inte särskilt förvånande att han lyckats, den där Kristian Mattson som ständigt beskrivs som vår tids Bob Dylan. Han kan liksom inte misslyckas, så enkelt är det. Snubben har inte släppt en enda dålig låt, och senaste alstret There’s No Leaving Now håller jag fortfarande som ett av 2012 års bästa musikaliska verk.

Cirkus är fyllt till bredden, inte så mycket som en sammetsprydd stol går att blotta och in kommer Kristian Mattson till tonerna av vår allas Göteborgsson. För sent för edelweiss får smeka våra öron innan King Of Spain tar vid, och det är där vi börjar vår resa i gitarrdränkta landskap. Det här är brustna hjärtan och Jack Daniels i solnedgången. Det här är ömmande kärlek framför brasan i vintermörkret. Han ser ensam och liten ut, men ikväll är han trots allt världens längsta man. Stundtals får han hjälp, förutom sin gitarr, hittar vi tre medmusiker som fyller ut, lägger lager på lager och berikar de ljudbilder som är som stöpta i Mississippis vattendrag.

Han går runt, ni vet sådär trippande, nästan så att han flyger över golvet, vi håller andan och hela publiken ler. Han skulle i princip bara kunna stå där. Och vad som länge gestaltats som en ytterst fåordig och mediaskygg krabat lyfter äntligen bladet från sin mun. Smått överraskad, inte bara för att Kristian säger mer än tack, utan för att han dessutom blottar sin tacksamhet. Han småpratar som om hans inre tankar flyger ut i rummet.

Bortom snärtiga fingerplock och eskalerande gitarrsolon finns den där varma och whiskey-brummande rösten. Kanske som tydligast när han vid pianot framför There’s No Leaving Now. En aning pampigare och större än på skiva, men fortfarande samma tydliga klang.

I kvällens svslutande möte förenas han med sin Amanda, för alla oss andra mer bekant som Idiot Wind, för en tolkning av Paul Simons Graceland. Och om det här inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är.