I början av fjolåret släppte Tame Impala en cover på Michael Jacksons paranoida pärla Stranger in Moscow från 1996. Bandet tog ett märkbart kliv där: från debuten Innerspeakers bryska men perfekt balanserade uppväckning av 60-talets psykedeliska rock via uppföljaren Lonerisms flörtande med hänsynslöst medryckande groove och popmelodier, till att ingenjören Kevin Parker öppet visade var hans musikaliska blick för tillfället befann sig. Parkers situation efter låtar som Half Full Glass of Wine och Elephant kändes för en utomstående inte avundsvärd – han var rockpuritanernas nya frälsare, undantaget som bekräftade regeln om att allt var bättre förr, men själv hade han redan vänt blad och var redo att omfamna det som många menade att hans musik kontrasterade emot. Om tolkningen av Stranger in Moscow hade foten kvar i kvintettens första alster har discoinfluenserna på Currents blommat ut och resulterat i en rad helt oemotståndliga hits som har lika mycket gemensamt med nutida akter som Unknown Mortal Orchestra (The Less I Know the Better!) och The Flaming Lips som Stevie Wonder och Supertramp.
Tvingar man volymmätaren att gå hela varvet runt under en genomlyssning av de föregående albumen låter det förvisso maffigt, men man når en punkt där de många högt mixade ljuden flyter in i varandra och öronen börjar värka. Med Currents ville Parker att det skulle gå att höja, mycket, och att rytmen blint följde efter. Jakten på den alldeles egna visionen har fått honom att vrida om nyckeln och knappt släppa in någon annan i sitt hjärnkontor. På Lonerism var Jay Watson – som gått från hårdslående trumkomp till att lägga förhäxande keyboardslingor – med och skrev de två singlarna Elephant och Apocalypse Dream. Den här gången har ingen annan varit involverad förrän tiden för mastring var inne – Parker till och med mixade skivan.
Att han blivit mer och mer bekväm i att producera sig själv blir tydligt genom de tretton nya låtarna. Parker beskrivs ofta som en perfektionist, knappast ett felaktigt attribut för en musiker som kan ta om en sångläggning 1 003 gånger, men det finns en direkthet och energi som ändå bevarats. Disciples klockar in på 1:49 och låter som en improviserad popjam, trots att det utan tvekan ligger oerhört mycket tid bakom samspelet mellan i synnerhet Parkers röst, gitarren som svävar in och ut ur arrangemanget och de lekfulla syntarna. Det är inte heller som att Tame Impala gått och blivit Bee Gees reinkarnerade (även om inspirationen kom från en svamptripp i en kompis bil, där Parker återupptäckte och utvecklade sin fascination för Stayin’ Alive). Ofta är det svårt att höra vilket instrument som ett visst ljud härstammar från, ett konstaterande som säkert hade gjort bandet nöjda då de pratat om att skillnaden på en synt och gitarr knappt är märkbar ur deras perspektiv. ”Det ena har bara en lite annorlunda textur”, sa Parker i en intervju med Grantland och menade att han kort och gott brukade använda det instrument som fanns närmast till hands utan att tänka mycket på det (jag gissar: lite kryddat uttalande).
Förhållningssättet har mynnat ut i en fantasifull, berörande och ojämförlig resa. De enda stunderna som inte har ambitioner att välta omkull dig är mellanspåret Gossip (som ändå fungerar utmärkt som komplement till vad som följer) och litet sömniga Reality in Motion. Du har hits: det innerliga kärleksdramat The Less I Know the Better med gruppens bästa basslinga i karriären, The Moment där de mixar in sina distinkta trummor i ny miljö och i outrot panorerar för att instrumenten ska bli mer och mer intensiva och därmed följa textens lyriska känsla. Här finns stunder att zooma ut från verkligheten till: repetetiva Nangs (slang för lustgas, vilket det ballongsugande introt blinkar mot) och rymdutforskningen Past Life som med sina spoken word-delar anländer lite abrupt. De testar nytt, om man får upprepa det mantrat en gång till: Parker har aldrig sjungit öppnare och kraftfullare än på ’Cause I’m A Man medan Yes I’m Changing är en simpel ballad, vers-refräng-vers och en ylande, ihålig röst. ”They say people never change, but that’s bullshit, they do”, sjunger Parker i den senare och sätter fingret på vad han är ute efter den här gången, inte bara musikaliskt.
Ibland känns det som att Tame Impala skalats ner på Currents för att deras ledares tankar inte ska överröstas. Eventually är kanske den ärligaste låt han skrivit, om att vara den som sårar: när han efter ”Cause I know that I’ll be happier / And I know you will too” fastnar i ett upprepande ”eventually” drar han ut ordet likt ett gummiband, som om han inte vågar tro på pepptalket han förmedlar till sig själv. Liksom den slår ögonblick som Love Paranoia fast att Parker har aldrig sjungit lika mycket från vänster bröst.
Den ständigt närvarande metamorfosen på Currents bottnar i Parkers uppbrott från Melody Prochet från Melody’s Echo Chamber, vilket fick honom att flytta från Paris hem till Perth igen. I avslutande New Person, Same Old Mistakes erkänner han inte bara att det inte går att fly från vem man är, hur mycket man än lägger om riktningen på sitt liv, han meta-adresserar också Tame Impalas musikaliska skifte: “I can just hear them now/ ‘How could you let us down?‘”, “I know that you think it’s fake/ Maybe fake’s what I like”. Det räcker att bläddra ner till kommentarsfältet i The Guardians senaste artikel om bandet för att inse att förutsägelsen stämde. Samtidigt verkar Kevin Parker komma lite närmare att kunna realisera sin idealbild för varje utgivning, och ironiskt nog öppna upp sig mer i takt med att han står avklädd ute på skjutbanan.
”Something’s trying to get out / And it’s never been closer”, sjöng Kevin Parker på förstasingeln Let It Happen (som bör vara den mest monumentala öppningen av ett indiealbum sedan Reflektor från Arcade Fires fullängdare med samma namn). Nu är det ute, ett sprudlande erkännande om vem man en gång var, om vem man numera är – om vem man kanske alltid är.