Stora scenen
Tame Impala
Gården, 5/6 – 2019
Publicerad: 6 juni 2019 av
Andreas Hörmark
Först inför australiensiska Tame Impalas konsert börjar de 6000 människor som köpt biljett till Gårdens första dag visa sig. Och det är en blandad publik. Unga indiefans, varav några hela dagen, trots den oerhörda hettan, suttit bänkade vid staketet till stora scenen för att säkra sina platser längst fram. Vi ser också mycket av en äldre generation, progg- och psychrock-fans, Beatles-fans (samtidigt som konserten konstant luktar som en Snoop Dogg-spelning). Ett tecken på att Tame Impala till stor del spelar tidlös musik, med ena foten i modern drömpop och indierock och R&B, och andra i 60-talets psykedeliska musik. Det är därmed inte svårt att föreställa sig att kvällens spelning visar hur ett Woodstock hade sett ut i ett parallellt universium, där tekniken – vad ljus och projektioner beträffar – hade utvecklats längre.
Konserten inleds, efter ett kortare intro projicerat på skärmen, med publikfavoriten Let It Happen, första låten från gruppens senaste album Currents som nu är fyra år gammalt. Majoriteten av kvällens setlist baseras på just den skivan, och det känns nästan nostalgiskt (i dagens musikvärld kan det väl få räknas som nostalgi att återbesöka fyra år gamla låtar?) samtidigt som det någonstans blir svårt att inte betrakta gruppens låtar som tämligen inaktuella, särskilt med tanke på att de är kvällens stora dragplåster. Det är därför symptomatiskt att bandets två nya singlar, som båda egentligen är väldigt bra, och dessutom fungerar fint på scen, inte tas emot med något större engagemang från publiken.
-
Om man jämför med hur hårt många av artisterna som spelat tidigare under dagen fått kämpa för att vinna över publiken, överanstränger sig kanske inte Kevin Parker, gruppens frontman. Det behövs inte heller, han får med sig publiken bättre än någon annan i dag, och möts av jubel bara han dricker lite vatten. Hans mellansnack är egentligen ganska tafatt, och består i princip enbart av beröm till Göteborg och beröm till Gården. Han berättar även om att han precis såg en eldfluga flyga förbi. ”Do you have fireflies here?” frågar han, och får ett par hundra att muttra ”no” som svar. Mer än så krävs egentligen inte heller för att kvällen ska kännas avslappnad och naturlig.
Det är ingen hetsig, ösig stämning under konserten. Visst, folk dansar och sjunger med i refrängerna, inte minst till The Less I Know the Better, från senaste skivan, eller Why Won’t You Make Up Your Mind från 2010, som är en av kvällens höjdpunkter, men för det mesta står åskådarna som förstelnade, och insuper den fantastiska scenshowen med allt ljus, alla lasrar, röken, projektionerna, som är minst sagt storslagen, utan att ta över helt. Trots att scenen kanske är mindre än vad Tame Impala är vana vid, gör sig deras i allmänhet meditativa estetik väldigt bra. Den mycket fina, och sorgliga Yes I’m Changing blir oerhört personlig, och Parker är mycket närvarande. Man känner sig nästan ensam i publikhavet, som om musiken och allt rosa ljus stänger omvärlden ute.
Tame Impala är lika delar maffiga, storslagna, och meditativt mysiga och personliga. Även om det i dag känns som att bandet lever på låtar som funnits med oss mycket länge så har de låtarna en så säker plats i publikens hjärtan att de känns angelägna att få höra. Och i denna, i stort sett klanderfria paketering, blir det bitvis ren musikmagi.
-
