Tame Impala
Roskilde, 1/7 – 2016

Redan efter att Lonerism släpptes för fyra år sedan och Tame Impala bevisade att deras omorganisering av 60-talets vitala musikelement blev bandet ett av de mest lockande namnen du kan sätta på en festivalaffisch. Bandet drar nästan lika mycket folk på en spelning på en utpräglad rockfestival i Tyskland som på en med stadigt indiefokus. Med deras tredje utgivning, den lekfulla break up-skivan Currents, har de blivit ännu större inom den senare marknaden. Runt Roskilde ger de även konserter på mastodontfestivalen Rock Werchter i Belgien, Open’er i Polen och gigantiska Glastonbury, och den kommande helgen besöker de varmare bredgrader med NOS i Lissabon och BBK i Bilbao.

Därför är det en av dagarnas mer oförståeliga val att placera Tame Impala på Arena – en suverän tältscen med intim känsla och ändå plats för många, men inte i närheten av alla som vill se bandet kommer in under duken. Många yrar runt utanför som om de vore uppförstorade versioner av Marcus & Martinus-fans, ofta i full färd med att tända en joint snarare än på jakt efter sockervadd. De som ser Tame Impala den här kvällen verkar dessutom ha en inställning till Kevin Parker och hans musik som de norska poptvillingarna beskriver väl i deras hit Elektrisk: ”Alt du gjør stiller meg i transe / Jeg blir glad kjenner kroppen danse”.

Det allra mest intressanta med att se Tame Impala i kölvattnet av Currents är att de aldrig svängt så mycket som de gör nu, men också att det aldrig skavt mer att dansa till utsvävningarna. Den förhoppningsfulla uppbrottet i Eventually, otrohetsbeskrivningen i The Less I Know The Better, självtvivlet i New Person, Same Old Mistakes – det är ämnen att grimasera sig igenom när man sjunger med, samtidigt som enbart basgångarna i de två sistnämnda verkar injicera koffein direkt in i blodomloppet. Tillsammans med andra nya spår som Let It Happen och The Moment ger dessa syntharrangemang ett fokuserat driv till livesetet som är nödvändigt för att inte Tame Impala ska kännas som ett brandalarm som tjuter WAH-WAH-WAH på lite varierade sätt i en och en halv timme. Varje gång Parker klär på sina äldre låtar extra tröjor i avslutande utsvävningar kommer jag på mig själv med att önska att han inte gjorde det – de är ofta så otroligt välskrivna och utarbetade från början att de i kväll bara tappar udd när de tänjs ut ytterligare (till skillnad från till exempel deras Pustervik-spelning 2012, när de gjorde lät en förhäxande Runaway Houses City Clouds springa ut okopplad).

Det är ingen stor grej förstås. Det är en ynnest att få se Kevin Parker leda världens kanske mest kompetenta indierockakt med uppgraderade ben. Why Won’t You Make Up Your Mind? är näst efter Floating Points timme festivalens mest medryckande stund. Elephant är Elephant. Feels Like We Only Go Backwards får allsången den behöver. Frågan är bara vart Tame Impala ska ta vägen härnäst med sina turnéambitioner. De har växt sig så stora de kan bli sedan Lonerism, men de utvecklas inte betänkligt som liveakt. Det är inte i skriande behov av en sådan plan, men någon gång i framtiden vore det spännande om det vi ser kunde följa efter progressionen av det vi hör.