Tame Impala vinner över oss när de väl sträcker ut
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Tame Impala

Pustervik, Göteborg

Betyg: 7/10

Tame Impala har precis gått av scenen och en folkmassa på 700 personer trängs i vanlig ordning i Pusterviks garderobavdelning till flaskhals. En snubbe och hans sällskap bredvid mig diskuterar de fem australiensarnas spelning. ”Det var inte så bra för det var inget röj, då kan man lika gärna lyssna hemma, poängen med en konsert försvinner”, säger han. Han får en nick och ett motargument till svar. Sen försvinner han nedåt i flaskan igen, ivägdragen.

Det Tame Impala visar på Pustervik under kvällen är en uppvisning som bäst upplevs allena och kollektivt på samma gång. Med den exceptionella Lonerism i ryggen står en gladlynt Kevin Parker och hans fyra medmusiker och rör upp ett groove som får många – fler än antalet i vardagens vanliga lunk – att befinna sig inuti sin egna hjärna. En ofta rätt schysst plats, när musiken placerar en där.

Parker är utan tvekan en av musikvärldens främsta låtförfattare för tillfället och bandet i stort tar musikaliskt vara på varje briljant tankegång som sipprar ur honom. Live, när det plockas lite här och där ur Lonerism och Innerspeaker, blir det tydligt vilken utveckling Tame Impala har genomgått på det planet. Låtar som Why Won’t They Talk To Me?, Apocalypse Dreams och Feels Like We Only Go Backwards är mer precist täljda men det är också en anledning till att ett par av dem tappar lite mer i jämförelse med materialet på Innerspeaker när de framförs. De låter som förväntat, med undantaget att Parkers röst svajar någorlunda på vissa mörkare ställen.

Istället nås klimax i låtar som Why Won’t You Make Up Your Mind och monstret Runaway Houses, City, Clouds. Där det stora ljudet regerar över utstickande detaljer. Bandet går längre och utforskar här, kanske för att de är mer bekväma med sitt äldre alster men förmodligen också för att låtarna är lättare att omformera. Det dras till sin absoluta spets och encoren Runaway Houses, City, Clouds nio minuter långa avslutning liknar mer en hotfull skugga än originaltappningen. Plötsligt är det som om man ser ett pånyttfött Black Sabbath stå och tolka Can-låtar. Frenetiska, sekunderlånga cymbalsolon, gitarrinfall som liknar breakdowns och människor som står och svajar med slutna ögon, för sig själva, tillsammans. Det är som att spela tv-spelen Dark Souls och Demon Souls; som att springa runt i en drömvärld på eget uppdrag och se andra onlinespelare runt omkring på jakt efter någonting helt annat. Rörelse i sitt egna fantasitillstånd. Missade man den världen kan jag förstå att Tame Impala inte var så exalterande. Har man anlag att missa en sån värld har jag svårt att förstå varför man gick och såg Tame Impala från första början.

Foto: Erik Kirtley