Tame Impala
Way Out West, 8/8-2013

Det känns alltid tveksamt när man klagar på förutsättningarna. Ett band kan ytterst sällan göra något åt dem. När Tame Impala går på i ett gråmulet Slottsskogen har alla fått sina tygskor blöta och fucking Neil Young har ställt in. Tame Impala blir på en sekund kvällens de facto headliner. Det är ingen enkel roll att ta sig an. De hade redan innan detta stora skor att gå i – fylla ut den största scenen.

Och visst, de gör det de ska. Men inte speciellt mer. Från första låten kör de ett tight och genomgående habilt set. Deras visuals är ett LSD-inspirerat kaos som tycks para sig felfritt med musiken. Men sekunden man blickar tillbaka till scenen känns det, precis som vädret, grått och livlöst. Deras skickliga gitarrspel är inte speciellt kul att kolla på, och inte speciellt givande att lyssna på eftersom det inte leder någon vart. Det finns ingen röd tråd.

När en radiostyrd helikopter med kamera flyger över publikhavet blir Kevin Parker helt till sig och dedikerar en låt till den. Jag får mest dåliga Half Life 2-vibbar och känner mig övervakad. Men Parker utbrister att det är ”amazing”. Jag låter detta symbolisera hur frånkopplad och hur avlägsen jag kände mig från gruppen. De känns introverta och isolerade där uppe på scenen. Jag vet att det inte behöver vara så, men idag var förutsättningarna för Tame Impala helt enkelt lite för svåra.

Foto: Magnus Olsson