”Princess is my gender / Don’t call me ’she’ or ’her’ / The pronoun i prefer is ’Her Majesty’”, lyder en textrad på Princess. Det är den första låten som släpptes inför Tami T:s debutalbum, och kom redan i somras. Allvarsamma verser blommar ut i en nästan komiskt trallvänlig refräng. Ett alldeles utomordentligt smakprov på resten av albumet – en charmig blandning av, i brist på bättre ord, roligt och tråkigt.
De som följt Tami T sedan singeln I Never Loved This Hard This Fast Before från 2013, bland annat uppskattad för sin rättframma skildring av sex, har fått vänta länge på ett album. I en intervju med Hymn berättar Tami T att det tagit två, tre år att spela in skivan, då Berlins trafikoljud om dagarna förstörde ljudupptagningarna, och det behövdes tas hänsyn till grannarnas dygnsrytm om nätterna. Det har dock inte varit tyst om Hennes Majestät under dessa år: Tami T har gett ut flertalet singlar, startat sitt eget skivbolag, spelat på den omsusade Statement-festivalen, och spelat in musik med Fever Ray.
Likaså denna gång behandlar låtarna ofta, men absolut inte bara, sex och relationer, och precis som i verkliga livet finns här skildringar av både bra och dåligt sex, bra och dåliga relationer, och Hennes Majestät använder sig inte av några eufemismer för att beskriva dem. Formuleringarna är avskalade, råa, rakt på sak. Å ena sidan är det alldeles lagom vulgärt och sexigt kul, som i Face Riding, där Tami sjunger, ”I’m happy suffocating when you’re riding my face” innan det övergår i ett EDM-drop som också osar åttiotalsnostalgi. Å andra sidan kan det vara hjärtskärande naket och starkt. So Afraid, till exempel, handlar om att ha med sig pepparsprej i fickan för att man är rädd att bli misshandlad, igen. Svårmodig, men omöjlig att inte dansa till.
För musiken är dansant. Minimalistiska housebeats – som bitvis påminner om producenter som exempelvis Kiasmos, möter utsökt syntpop och retrospelssoundtracks. Tami sjunger ljust, känslosamt, och låter väldigt övertygande när hon beskriver laddade ämnen. Den vocodereffekt Tami i stort sett ständigt klär sin röst i, för lätt tankarna till Alice Glass snällare stunder i Crystal Castles. De låter generellt mycket bra, och adderar en extra dramatik till albumets mörkare stunder, men kommer kanske inte att vara något för alla. Under den nästan sextio minuter långa speltiden hade Hennes Majestät eventuellt kunnat låta diverse rösteffekter vila lite mer. Tami T kan, givetvis, sjunga alldeles utmärkt utan dem. Det märks inte minst i crescendot på albumets absolut mest klubbvänliga banger, Single Right Now, i vilken Tami T om och om igen cyniskt sjunger några rader om dejtandets hopplösa hamsterhjul, medan låten succesivt ökar i intensitet.
Det mest fascinerande med det här albumet är just hur det lyckas ha allt; barnslig lekfullhet och vuxet allvar, glädje, sorg, humor och tungsinne, utan att vara det minsta spretigt. Det känns som om jag klarat av en femdagarsfestival när jag tagit mig igenom alla femton spår. Den oerhört vackra och personliga balladen Disgusted, om självhat och dåligt sex med en dålig person, går nästan obemärkt över i den politiska örfilen It’s Not Your Right to Know, och man hinner knappt vara nedstämd innan man stärks igen. Den ofta förekommande juxtapositionen av självutlämnande texter om sex och destruktivitet, och livliga beats med luftiga syntmelodier söta som jordgubbsglidmedel är både belönande och förvirrande. Ibland skäms jag nästan för mitt leende på läpparna, men för det mesta är det nog befogat.
Den engelska sångerskan Dua Lipa sa till Vogue för några år sedan att om hon inte vore sångerska skulle hon vara prinsessa. Hennes Majestät Tami T är både och, och jäklar vad bra det är.