När Team Rockit släppte sitt debutalbum 2011 var det många som trodde att de var ironiska. Någon slags blandning av hiphop, trance och körmusik signerat Sincerely Yours. Detta förstärktes av att de under sina DJ-sets spelade en eklektisk blandning av ringsignaler och smurfhits. I en intervju i Radar Magazine förklarade de att de blev ledsna av att folk trodde att deras musik var ironisk. De värderar all slags musik lika högt.
Det har aldrig varit tydligare än på deras mixtape från 2014, Neo Bahamut. Barocka kompositioner, uplifting trance, atmosfärisk pop och en låt om att rista en runa samsades under samma tak. Även om det inte var deras mest sammanhållna släpp, var det kanske deras mest karaktäristiska – som en korsning av ett midsommarfirande i Rättvik och en japansk svartklubb. Neo Bahamut kändes som kulmen av den genreblindheten de visat prov på sedan debuten, till den graden att jag var osäker på hur de ens skulle kunna följa upp den. Hur sätter man ihop något man redan har dekonstruerat? Deras tredje fullängdare, Team Rockit, är dock inte så mycket av en nystart som det är en förfining av deras redan etablerade ljudbild.
De två tidigare fullängdarna från trion har innehållit många adrenalinexplosioner, men där emellan har det för det mesta varit transportsträckor. På Team Rockit har de skapat sin mest sammanhållna skiva hittills, där (nästan) alla 13 låtar har en given plats på det stora färgsprakande konstverket. De första sex låtarna är det bästa gruppen skapat – från den atmosfäriska Över heden, till utropstecknet Trippel skörd, vidare till skivans absoluta höjdpunkt – Axis Mundi. Aldrig tidigare har de lyckats skapa en sådan symbios mellan melodi, attityd, mening och ljudbild. De pulserande syntarna på Axis Mundi är som en tjock ljudmatta, där Gregorian och Ikaros rader om jorden, himlen, livet och döden ligger perfekt inbäddade i kompositionen.
Med utgångspunkt i attityden och tonen i hiphop har de alltid sjungit om sig själva som missförstådda Messiasgestalter, som Moder Jords budbärare eller som sanningens korsriddare. Med hjälp av ett mytologiskt språk skryter de om sin förträfflighet, om än på ett mycket mer kreativt sätt än med rader om pengar och bilar. Men den underliggande meningen i deras musik har alltid tyckts vara att man ska se livet för mer än vad det är. På Team Rockit är raderna de mest komplexa hittills och leveranserna vassare än någonsin.
Även om deras experimentlusta aldrig fallit så väl ut som på Team Rockit, är det inte utan några avbräck. Hydra är fullpackad med idéer till bristningsgränsen, och resultatet är en syrefattig electropoplåt som stundtals känns som en irriterande barnramsa. Den andra missen är titelspåret: låten Team Rockit, på albumet Team Rockit av gruppen Team Rockit. Låten är uppenbarligen tänkt som något slags anthem, men resultatet blir som en folkvisa framförd på en skolavslutning.
Team Rockit är en av Sveriges mest intressanta akter, och deras självbetitlade skiva är deras absolut bästa hittills. Det är inte en klockren skriva från pärm till pärm, men spelar man med höga insatser blir förlusterna stora – vinsterna desto större. Och Team Rockit vinner ju nästan alltid.