Live

Teddybears
Storsjöyran, 1/8 – 2015

Publicerad: 2 augusti 2015 av Erik Blohmé

8

”Allvarligt talat, vi är gamla och måste gå och lägga oss” säger Teddybears innan de går på en sista gång för att spela Punkrocker. Det har verkligen inte märkts, och inte bara för att bandet döljer sina ansikten bakom absurda björnmasker, utan för att energinivån de uppvisar på scenen är högst ungdomlig. Sådan är även den lite plojiga scenshowen ibland, med en ständigt återkommande syntversion av dödsstjärnan-temat från Star Wars och några närmast pubertala upptåg som att få publiken att ropa ”Wu-tang Clan!” i kör, till synes helt utan anledning.

Frågan är ju bara ifall Teddybears överhuvudtaget behöver en anledning till någonting de gör. Sångaren Patrik Arve fortsätter: ”Är det där moshpiten, eller vad heter det, breakdance? Vad händer i hålet?” Det är nog bara menat som en humoristisk kommentar, men det är även på riktigt en intressant fråga: vad händer i hålet egentligen? Arve har, kanske utan att veta om det, berört kärnan i moshpitens psykologi. Människor backar, drar sig undan, skapar ett tomrum mitt i folksamlingen, men vad som sedan händer däri och till vilket syfte är oftast höjt i dunkel. Folk springer runt i en växande cirkel, använder den som dansgolv, studsar in i varandra som mänskliga flipperkulor eller bara headbangar.

Kanske är det någon form av psykotisk interaktion inuti den psykotiska interaktion som en spelning faktiskt också innebär? Spelar Teddybears ens på gitarrerna de poserar med eller är inte det mesta egentligen playback? Är detta ett dansgolv förklätt till spelning eller en spelning förklädd till dansgolv? Spelar det egentligen någon roll hur vi definierar det här sociala och/eller kulturella sammanhanget när Hey Boy spelas på öronbedövande volym, det är festival och alla vill dansa?

Teddybears försöker ändå då och då att fylla denna dadaistiska timme med någon typ av betydelse, främst politisk sådan. De frågar publiken om de är antirasister, vilket de flesta säger dig vara. Det finns däremot bara två möjliga förklaringar till varför de frågar publiken vilka som lovar att för alltid avhålla sig från att äta kött. Den första är att de besitter något slags dödsförakt, ett starkt mod eller en vilja att provocera, och den andra är att de inte vet vart de befinner sig: i Östersund, som mer eller mindre är Sveriges jakthuvudstad, där kött inte bara är mat, utan också kultur.

Likt en besviken mattelärare som tilltalar en elev som inte gjort läxan ordentligt säger bandet att de är besvikna, men att de trots allt kommer fortsätta konserten med hopp om bättring tills nästa gång de spelar i staden. Det är inget fel på gruppens vilja i alla fall, och det är skönt att deras kompromisslöshet är klädd i värme och skämtsamhet. Det är inte en fråga om Morrissey-vegetarianism direkt.

Hur bra eller dålig koll Teddybears än har på Östersund så utgör de ändå den perfekta medianen på årets Storsjöyra. Placerade mitt emellan hyperkommersiella sommarplågeingenjörer som Tomas Ledin och indiepopstjärnor som Joel Alme så har de med största sannolikhet förenat bägge dessa grupper på festivalens bästa scen i Badhusparken denna kväll: de har helt enkelt samlat ett tvärsnitt av Yran-publiken. Och Yran-publiken är i sedvanlig ordning en entusiastisk publik som hjälper till att göra den här spelningen/dansgolvet/psykosen till en fest, där ingen egentligen är intresserad av vad som händer i hålet. Både bandet och publiken verkar glada över att stämningen är så pass energisk att moshpiten överhuvudtaget kan uppstå, och de gör det bästa av den energin under spelningens tidsram.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 196 [name] => Storsjöyran [slug] => storsjoyran [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 197 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 36 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1559 [name] => Teddybears [slug] => teddybears [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1560 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 9 [filter] => raw ) )