Temples, som 2012 uppstod som en månghövdad och elegantare Syd Barrett, är tillbaka med uppföljaren till den hyllade Sun Structures – och på sitt nya album är de mer bombastiska än någonsin.
I pressbilden som gavs ut tillsammans med Certainty presenteras bandet inslagna i gult silkespapper som en övertydlig homage till den berömda bilden på Pink Floyd i samma installering fast rosa. Att det är en välriktad nick åt rocklegendarerna råder det inga tvivel om – keyboardisten Adam Smith har skrivit en artikel om deras kärlek till speciellt Barrett, och på Volcano flörtar Temples sannerligen mer med 60-talet än någonsin.
Här gäller det bara att skilja på vision och verklighet. Återskapar man ett fotografi på ett av världens mest berömda rockband ska man också kunna leverera med samma standard. Temples ger försöket allt de har och Volcano snålar inte med någonting. Syntar, körsång, eggande trummor och allehanda ljudeffekter trängs på skivans 49 minuter. De fyra engelsmännen har tagit ut svängarna och blivit bokstavliga i sin psykedeliska pop. Det drömmigt luftiga är numera långt borta och i stället har en vag rockighet skapat en slags struktur kring det hela.
Det nya känns lite obekvämt och skavande, som att det paketerar in tonerna i för små låtar. Den rena rocken har inte riktigt lagt sig tillrätta än och kanske att just Mystery of Pop faktiskt är ett rop på hjälp. Längs vägen till sitt självförverkligande har Temples tappat bort sina gamla talanger och pop verkar numera vara ett mysterium. I Roman God-Like Man hörs denna förvirring smärtsamt tydligt. Låten inleds med ett par tröttsamt tuggande gitarrer och dessa mynnar längre fram ut i ett halvljummet gitarrsolo som låter på pricken lik den gitarrslinga som lekfullt hoppar i ABBAs Does Your Mother Know. Något som hade fungerat väl i ett discohommage till 70-talet, men inte här där den sticker ut som så olidligt glättig bland de tyngre gitarrerna. Bandet sångare James Bagshaw verkar heller inte veta vad som försiggår. Låtens text byter från trallande ”Fa-fa-fa” till bittra anklagelser som ”Never a god-like man in your museum” och här är det något som brister.
Magin i bra psykedelia ligger i att kunna väva ihop dröm med verklighet och skapa hallucinationer av detta, men Temples drömslott har fallit samman med Volcano. Melodierna och texterna samarbetar inte längre, utan Volcano blir till en aningslös sagobok i lyssnarform. I In My Pocket mässar Bagshaw någon slags sedelärande lektion och upprepar ”I was struck down to my head / once as a child / twice as a man / three times as a cloud”. Här kraschar barnsagorna samman med skramlig poprock och i detta förlorar bandet lite av sin kredibilitet. Världen behöver inte en till The Madcap Laughs fast med syntar och Temples hamnar härmed i ett ingenmansland där de varken gör något kontroversiellt eller fulländat hyllar det förgångna. Deras 60-talsflört har utvecklats åt oönskat håll och drar till sig fler dåliga idéer än vad Mansonfamiljen gjorde.
Då och då finns det små lufthål bland låtarna. Här kan man sticka ut huvudet och ta djupa andetag, för när elementen på Volcano får andrum samarbetar de äntligen. När melodierna får ljuda utan onödiga syntslingor och störelsemoment glimtar det magiska till, för det finns där, bara djupt begravet. Temples är duktiga på att göra smått överjordiska tonföljder och när dessa får breda ut sig och långsamt skölja över blir det en uppenbarelse där båda gammalt och nytt rör sig symbios. I How Would You Like to Go? får Bagshaws röst ta sin rättmätiga plats tillsammans med de övriga instrumenten och refrängen för dig genom tid och rum. Här filosoferar gruppen med stora penseldrag och uppmanar dig till att göra detsamma. Även i Open Air uppvisas samma gripande låtskrivardramatik. Här anammar sången de snabba gitarrerna och låtens olika lager bygger upp förväntningarna i all evighet utan att aldrig någonsin låta dig falla.
I övrigt är Volcano ett konstant fall. En färd genom grälla ljus och både dina och bandets förväntningar på skivan. Att uppföljaren inte ens närmade sig Pink Floyds psykedeliska debattartiklar eller någon annan renodlad eskapism behöver knappast skrivas ut svart på vitt. Om tanken var att skapa en fulländad treenighet mellan psykedelia, rock och pop, ett musikens peacetecken, gick det fel någonstans på vägen. Temples har gett sitt allt i Volcano, men levererar det hela mest på måfå.