Patrick Riley och Alaina Moore är det perfekta paret. Han är sådär preppy stilig med button-down skjortan alldeles lagom skrynklig. Hon har håret i ett perfekt rufs och den rätta vintagekjolen, också den lagom skrynklig . De träffades i college och är nu gifta. För att göra bilden av sig själva ännu mer perfekt, lite för mycket nästan, så ger man sig av på en segeltur på atlanten. Spontant och galet så varför inte. En segeltur som man baserar ett soligt, drömmande pop-album på. Det är ju nästan för fint för att vara sant. Men det är sant. Allting är så uttänkt när det kommer till Tennis. Allting känns så lätt och enkelt. Nu kommer alltså uppföljaren till den saltstänkta debuten Cape Dory. Döpt efter en William Butler Yeats dikt och producerad av Black Keys batterist Parick Carney så kan ju inte förutsättningarna – eller pretentionerna för den delen – bli bättre inför uppföljaren.
Och Young & Old är först och främst ett snyggt album. It all feels the same sätter standarden. En högst ordinär låt med en högst ordinär text. Det är sensomrigt och solblekt med gänglig gitarr och en sockersöt röst. I all sin enkelhet och uttänkta skitighet så är det pop-magi. Med lite variation hyllar man sedan hjärtkrossarpopen och den sorgna soulen som vi hört från både Cults och Best Coast. Samtidigt så har man inte samma skärpa och distinkta ljudbild som gjort oss förälskade i just de banden. Aldrig gör man några större utsvävningar. My Better Self bygger upp ett drivande beat och svänger helt enkelt. En fin ljudtapet men inte mer.
Take Me To Heaven blir molnen på den annars så soliga himlen som Tennis aspirerar på; klädsam melankoli där gitarrerna skramlar lite extra och Moores röst sprakar. Men det lyfter aldrig. Och det känns heller inte som att det är planen. Man har lyckat måla upp bilden av sig själva som det perfekta, alldeles lagom galna paret som sådär spontant bestämmer sig för att segla på atlanten. Varför inte göra om det som var så bra på debuten då? Ja, varför inte men då får man vara beredd på att snabbt försvinna i bruset. Jag inser att jag låter avundsjuk men jag är mest av allt ointresserad. Man gör det så lätt för sig, adderar lite Motownestetik och lite doakörer på den hemmasnickrade popen, utan någon egentlig motivation. Som vore musiken bara en accessoar. Bevisligen kan man komma långt på ytan men förr eller senare rasar fasaden och man söker sig snabbt vidare.