Mannen. Myten. Thåström. Efter att ha funnits i strålkastarljuset i trettiofem år behöver denna nationalklenod knappast någon närmare presentation. Det har varit med en outtröttlig energi som han har varit med och format Sverige som vi känner det idag. Med Ebba Grön, Imperiet, Peace, Love & Pitbulls och en hyllad solokarriär i ryggen är denne man så mycket mer än en avdankad punkare. Han är en nationalskald som alla kan relatera till. Gammal som ung, punkare som popsnöre.
När det kommer till just Thåström så finns där alltid förväntningar och spänningar i luften när det vankas nytt material. Det är som att man är nervös över att han inte ska kunna toppa det han tidigare gjort. Hur kommer nästa kunna bli lika bra som förra? Mitt stackars psyke hade sparats så mycket lidande om herr Thåström bara slutade skriva musik. Men, som tur är, har han aldrig lyckats göra mig besviken. Och redan när singeln, titelnspåret Beväpna dig med vingar, kom visade den riktningen mot ännu en skiva med enorm potential. Subtila utvecklingar och nya grepp gör att Thåström för alltid kommer vara Thåström, men ständigt föränderlig.
Beväpna dig med vingar är en avskalad och, till stor del, mörk skapelse. Thåström gör det han gör bäst och ser världen i gråton. Fokuset ligger, som alltid, på de poetiska kvaliteterna som hanhest framför till mörka basljud och demoniska rytmer. Han skiftar mellan att sjunga till ensamma trummor med endast en djupröstad kör i bakgrunden som i den råa och nakna Låt dom regna för att övergå till det bombastiska och smutsiga i den ångestladdade St Ana katedral. Hanvisar även upp sin sentimentala sida, i Samarkanda delger han otroligt vackra allegorier när han sjunger om Henne. Kanske var det hon som kom undan? Kanske är det hon som finns just nu. Vem det är kommer vi förmodligen aldrig få reda på. Men hon är tydligen lika underbar som ”… när Whitney sjunger Dolly”.
En låt som verkligen fastnat hos mig, som verkligen ätit sig in under skinnet, är Sluta när jag vill trots, eller kanske på grund av, att den är så intetsägande. Thåström sjunger om och om igen ”Jag kan sluta när jag vill”, en missbrukares klassiska självlögn för att rättfärdiga sitt beteende. Handlar den om en obehaglig sanning som kommit upp till ytan? Att det bara är tomma ord som inte betyder någonting? Vad är det han kan sluta med när han vill?
Thåström har som bekant en otroligt stark integritet och det bidrar sannerligen något till den mystik som kretsar kring hans musik. Ett exempel är ju när han öppnade Grammisgalan i år för att sedan storma ut därifrån för att slippa ta emot fåfänga ryggdunkningar och vara delaktig i klubben för inbördes beundran. Men trots att han nästan aldrig låter sig intervjuas eller deltar i några mediala sammanhang så är han en av de mest själutlämnande artisterna som finns just nu.
Att Thåström är så mycket mer än Ebba Grön och Imperiet har förvisso stått klart sedan länge och med Beväpna dig med vingar harhan ännu en gång att han hör hemma längt upp i det absoluta toppskiktet av svenska artiser.