Tower Stage

The 1975
Lollapalooza, 29/6 – 2019

Publicerad: 30 juni 2019 av Jesper Ramkloo

8

Det är väldigt lätt att hata The 1975. Någonstans mellan deras obehagliga albumtitlar, påstådda låtstölder och oerhörda popularitet finns det alltid saker att ogilla hos Manchester-bandet. Tekniskt sett spelar de robotiserade Huey Lewis-låtar, men att hata The 1975, oberoende av anledning, vore att hata vår samtid – för inget popband förkroppsligar här och nu lika mycket som The 1975.

På Lollapaloozas andra dag har de fyra Manchestersönerna fått den otacksamma uppgiften att agera festivalens mittpunkt. Till publikens stora jubel kliver The 1975 avslappnat upp på festivalens stora scen, prick klockan 17:30, mitt i strålande solsken. På valfri annan festival hade bandet fått en betydligt senare speltid, men på en festival likt Lollapalooza, där varenda akt är på headliner-nivå, får de stå ut med att spela mellan Hov1 och The Hives.

Omständigheterna verkar inte påverka bandet nämnvärt. De må se nyvakna ut vid en första anblick, men under den avslappnade ytan ligger ett rutinerat arenarockband och gror. Deras moderna mix av Fall Out Boy-emo, Duran Duran-syntar och Radiohead-pretentioner är tämligen oemotståndlig, från inledande Give Yourself a Try, hela vägen till avslutande The Sound. Det utstrålas en konstant inbjudande värme ifrån scen, likväl som från den molnfria himlen, något som skänker spelningen en ack så svettig inramning. Den gassande solen må lamslå deras ljusshow, vilket framför allt påverkar Love It If We Made Its emotionella intryck negativt, men The 1975 har något så oerhört mycket mer ovärderligt än lite strob i sin arsenal – de har Matt Healy.

Mycket av The 1975s storhet ligger nämligen i deras oerhört karismatiska frontman. Lika stora delar neurotisk Woody Allen-karaktär som en David Byrne-imiterande musiknörd, är Matt Healy en oerhört charmig frontfigur. Det finns en tidlöshet i hans smått genanta scenspråk som verkar gå hem hos alla, oberoende av ålder eller generation. När han i Sincerity Is Scary tänder en cigg, för att sedan negligera den helt till förmån för att fuldansa, är han en postmodern tonårshjälte förkroppsligad. En nervöst överanalyserande Tinder-beroende James Dean-kopia porträtterad av Michael Cera. Eller, som han så ödmjukt beskriver sig själv i setets inledande Give Yourself a Try, ”a millennial that baby-boomers like”.

  • Men framför allt är Matt Healy en rockstjärna. Han har aldrig svårt för att kalla sig själv och sitt band för ”brilliant” och när de i Sex, via sin bakgrundsprojektion, konstaterar att “Rock’n’roll is dead. God bless.” är det lätt att höra Greta Van Fleet-fansen stöna suckandes. Hatet är aldrig långt borta när man pratar om ett lika kaxigt band som The 1975 och ibland kan en del av det kännas befogat, inte minst då mycket av spelningen känns provocerande utstuderat och inövat.

    Ändå är det The 1975 som alltid får det sista skrattet. I avslutande The Sound projiceras exakt det alla hatare tänker på på storbildsskärmen. I takt till deras kanske mest smittande allsångsrefräng får Healy och bandet ta emot känga efter känga, samtidigt som de själva spelar utan det minsta intresse för vad skärmarna visar. Resultatet är oerhört effektivt. “They’re essentially making robotic Huey Lewis tunes” proklamerar ett av alla träffsäkra projicerade glåpord. Hur underhållande just det uttalandet än må vara så ligger det ändå mycket i just den analysen.

    För musiken som The 1975 spelar är inte särskilt originell, men den är lika modernt producerad som tidlöst komponerad. Den är lika smittsamt sprallig som viskande introvert. Lika mycket nostalgiskt bakåtsträvande som i framkant av det absolut modernaste. På scen är bandet utstuderade, töntiga, självmedvetna och avslappnade. Det är konstant underhållande, träffsäkert och extremt pretentiöst. Inte minst är det oerhört lätt att hata, men på Lollapalooza visar sig dock The 1975 vara ännu enklare att älska. Villkorslöst och heligt. God Bless.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2093 [name] => Lollapalooza [slug] => lollapalooza [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2094 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 25 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1143 [name] => The 1975 [slug] => the-1975 [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1144 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 28 [filter] => raw ) )