The Antlers
Debaser Strand, 9/10 – 2014

När The Antlers står på scen denna fuktiga oktoberkväll så är majoriteten av setlisten hämtad från deras senaste album, Familiars. Det är gruppens tredje skiva, och förmodligen deras mest svårsmälta. När jag hörde den första gången så tyckte jag ärligt talat att den var skittråkigt, men albumet har sedan dess växt för mig och blivit ett av årets absolut bästa.

The Antlers tre album kan enkelt ses som reaktioner på varandra. Hospice och all dess skimrande dödsångest är som ett emotionellt trauma medan Burst Apart är reflektion och återhämtning. Familiars känns mer som introspektion och självanalys: låttexterna är som djupdykningar i egot, innehåller till och med flera egon, och det är ibland svårt veta om subjekten i låtarna är andra människor eller om det är frågan om olika delar av en fragmenterad person.

Allt detta är såklart ett medvetet drag från bandets sida: dramat som utspelar sig i Familiars är själva förändringsprocessen som sker inuti en identitet, konflikter mellan förflutna handlingar och nutida ideal, samt möjliga vägar bort från den dissonansen. Hur kan vi förvänta oss att relationer ska hålla när både vi själva och omvärlden är under konstant rekonstruktion? Inte världens mest direkta och in-your-face ämnen, men ändå intressant, välformulerat och väldigt träffande.

Det är alltså i viss mån dessa filosofiska frågeställningar vi konfronteras med när The Antlers står på scenen ikväll, ackompanjerade av en samling blåsinstrument, skimrande syntar och luftiga gitarrer. Som ett Arcade Fire i kraftig slow motion rullar konserten på i ett konstant lågt BPM , men med ett konstant uppskruvat känsloläge tack vare bandets känsla för att skapa stämning och ge tyngd åt sina långsamma och drömska kompositioner.

De har vissa tekniska problem med syntljuden då och då, men det är inget som konserten inte återhämtar sig ifrån nästan omedelbart. Lite mer oförlåtligt är det att Peter Silbermans fantastiska röst tenderar att drunkna i mixen. Men i övrigt så finns få saker att klaga på: vissa låtar till exempel Director och Doppelganger, mår så fantastiskt bra av att framföras live att jag nästan vill att bandet ska släppa en live-skiva.

The Antlers är ett band som nog kan sägas vara en aning tyngda av att deras debutskiva är ett mästerverk som de efteråt har lite svårt att leva upp till, något som inte märks av särskilt mycket under kvällen; publiken verkar nöjda med att höra det nyare materialet. Men när konserten avslutas av en fantastisk version av Epilogue från just det albumet, och bandmedlemmarna koordinerat kör in med bulldozers och river ner mitt hjärta som om det vore ett slitet gammalt hyreshus, så är det svårt att inte önska att vi hört mer låtar från Hospice.

Men jag förstår såklart att The Antlers måste gå vidare, och de gör det på ett fantastiskt sätt. För mig är de definitivt en av samtidens mest intressanta indierockgrupper, med eller utan Hospice i bagaget.