För 16 år gick australiensiska The Avalanches loss i Melbournes skivlådor och snickrade ihop ett av det årtiondets främsta album. Since I Left You var ett samplingens mästerverk, byggt på ljudsnuttar valda med omsorg och finess. Ingen sampling var för udda för att inte kunna passa. Att kalla det för en resa må vara klyschigt, men precis det var precis vad det var – en resa genom fonogrammets historia. Samtidigt som albumet bestod av samplingsekvilibrism med en stor gnutta humor fanns där också en seriös underton som många gånger tog över. Since I Left You var inget album som bara ansågs som bra det året och sedan glömdes bort, det var en keeper.
Fram tills nyligen pratade många fortfarande om albumet, som bara har växt och fått mer betydelse ju längre tiden har gått. Nu har fokus snarare skiftat mot Wildflower – det uppföljningsalbum som bandet arbetat med i stort sett sedan debuten släpptes. Since I Left You var resultatet av ett kravlöst skapande och gjordes utan tanke på att vissa samplingar inte skulle vara möjliga att klarera. Wildflower, å andra sidan, har gjorts om gång på gång för att någonstans nå upp till samma nivå som dess föregångare. Men för typ sju år sen försvann möjligheten att släppa just en uppföljare. För lång tid hade passerat. Det som släpptes nu skulle komma att stå på egna ben utan att kunna luta sig mot kulten kring Since I Left You. Framförallt i och med att en av gruppens huvudmedlemmar tillika huvudkreatör bakom debuten – Darren Seltmann – för ett antal år sedan valde att lämna gruppen. Kvar fanns Tony Di Blasi och Robbie Chater och en sabla massa material.
Det materialet sammanställdes till slut till Wildflower, ett album som blev klart bara någon timme innan det mastrades. I mångt och mycket är det också en resa, men en helt annan. Fokuset är skiftat: samplingarna står inte längre i centrum, det gör känslan. I intervjuer har duon berättat att albumet är inspirerat av ungdomens bilresor genom förorten med ett sexpack i knäet och musiken som lyssnades på då. Det är en rimlig inspirationskälla och mental bild, för det är precis så det låter. Lika oskyldig, kravlös och vacker som en sådan resa är.
Med det sagt är Wildflower inget enhetligt album. Det spretar åt alla håll – höger, vänster, rakt och fram – på samma gång. Vi bjuds på hiphop, ompa ompa, disco, psychpop, utan att det någonsin känns som att något inte passar ihop med det andra. Många gånger beror det på Di Blasi och Chaters enorma påhittighet när det gäller mixar, och hur de har byggt albumet som en rinnande ljudflod. Precis allt som finns på Wildflower passar, och måste finnas med för att det ska bli så bra som det är. Wildflower är en komplett produkt, trots dess många skilda influenser och beståndsdelar. Ett exempel på det är spåret The Noisey Eater som enligt uppgift inte hade fått vara med på albumet om man inte lyckats klarera dess The Beatles-sampling, en sampling som i sin tur inte ens är central med tanke på vad för andra tokigheter som försiggår i låten.
På Wildflower skapar The Avalanches sin egna lilla värld där allt tycks vara möjligt. Att ha med Biz Markie, Father John Misty, Toro Y Moi och en rackarns massa samplingar på en och samma gång ska inte vara möjligt. I The Avalanches ljudvärld är det det, vilket också gör det hela så fantastiskt – det låter inte som något annat du har hört i år.
Det finns utan tvekan likheter de två albumen emellan – mixningen, påhittigheten och samplingsanvändandet – men Wildflower låter inte som en försenad uppföljare, för sådana är sällan bra. Det är ett fristående, organiskt album som lever och frodas på egen hand, visserligen skapat av delvis samma personer. I stället känns det snarare som en nystart som inleder fas två i bandets karriär, där samarbeten och en vilja att fånga en viss känsla står i fokus. Efter omständigheterna skulle The Avalanches återkomst inte kunna vara bättre, det går inte att föreställa sig.