The Babies, Debaser Slussen
9/6 2013

En vecka efter Debasers protest mot uppsägningen av Debaser Slussens hyreskontrakt i september spelar The Babies i lokalen. Här utgör de liksom urtypen av Slussen-bokningar genom att vara ett kreddigt buzzband som drar till sig en liten men intresserad publik. På så sätt kan The Babies fungera som ett mer prestigelöst sidospår för sångarna och gitarristerna Cassie Ramone och Kevin Morby, som ursprungligen spelar i banden Vivian Girls respektive Woods. Men med hittills två släppta studioalbum – varav deras Our House On The Hill var förra årets 83:e bästa – har The Babies definitivt blivit för långvarigt och viktigt för att bara kunna reduceras till ett ”sidoprojekt”.

Vetskapen om Ramones och Morbys bakgrunder gör sig väldigt påmind när bandet framför sina låtar på scen. Samtidigt som alla fyra musiker – i den vanliga rockuppsättningen sång-gitarr-bas-trummor – är rutinerade och skickliga, verkar de inte ha funnit sin plats lika självklart i just den här konstellationen. Inte förrän i extranumret känner någon av dem att det är dags att säga något till publiken. Ramone och Morby börjar då prata i munnen på varandra, varpå de tafatt skrattar åt sig själva. Själva låtarna rymmer däremot två samspelta sångare som turas om att köra varandra beroende på vems tur det är att fronta låten. Och hela grejen med en låt som Slow Walkin är dialogen som deras växelsång skapar: med varandra delar de rader som ”Got nothing more that I can do now / Oh, that we’re through now / You’re not the one for me, but I don’t know how to let it be” och allt vi i publiken kan göra är att titta på.

Den här sortens simpla texter är också talande för The Babies som band – de skapar med vanliga medel rätt vanliga, okonstlade rocklåtar och verkar av sina album att döma inte sträva efter att bli världens viktigaste band. Därför blir jag överraskad av Ramones introverta scenbeteende, hennes reverb-nedbrutna röst i Baby, bandets ambitiösa noise-låtövergångar och de dunkla gestalter medlemmarna visar sig som. Helheten för ibland snarare tankarna till My Bloody Valentine än till ”standard-rockkonsert på Debaser”. För den som anklagar The Babies för att spela förutsägbara fyraackordslåtar borde musiken definitivt framstå som mer komplex dränkt i oljud. Men i höst, om Debaser Slussen då har stängt för gott, kommer The Babies spelning vara långt ifrån den mest minnesvärda. Samtidigt verkar varken publiken eller bandet själva ha väntat sig något utöver det.