The Big Moon – från livskris till popmusik

Storbritannien lider inte direkt någon brist på rockband, men britterna, som vill bevara sin musikkultur, fortsätter att producera sådana i rasande fart. I takt med att de blir fler och fler behöver varje band utmärka sig lite extra – det räcker sällan med att kort och gott spela rockmusik. Vissa sätter ner foten via sin image och estetik, andra via sina politiska åsikter och en del står ut med sina omskakande bra låtar.

The Big Moon är ett band av den sistnämnda kategorin. Trots den vanliga uppsättningen av en vokalist, ett par trummor, en bas och två gitarrer för de med sig något fräscht in i sitt sound. Bandet har under sin korta livstid lyckats göra sig ett namn i Londons alltjämt blomstrande musikscen och sålt ut legendariska spelställen. Kanske att framgången ligger i den rena energi och livsglädje som engelsmännen tycks utstråla. Denna lyser igenom både i deras färgstarka musikvideos och i deras liveshower, men främst i musiken. Singlarna som byggde upp till deras debutskiva Love in the 4th Dimension hyllade alla på sitt egna vis de bra sidorna av livet och av kärlek. Tillsammans med energifyllda gitarrer och dånande trummor släpptes albumet som en bomb och togs väl emot både av oss och resten av musikvärlden.

Vi ringde upp en förväntansfull Juliette Jackson några dagar innan plattan släpptes. Sångerskan och grundaren bjöd på en djupdykning i albumets texter och hur man lyckas med att starta ett band.

Hej! Hur känns det med albumreleasen precis runt hörnet?

– Det är spännande! Det känns som att vi håller på att nå den där bergstoppen som vi började att klättra mot för ungefär tre år sedan. Raketen är på väg att lyfta liksom.

Ligger det någon separationsångest i att släppa skivan?

– Jag vill bara att omvärlden ska få höra de här låtarna nu. Jag vill få chansen att visa alla vilka vi är och vill att de ska se våra olika sidor och uttryck. Det finns låtar på albumet som är aningen annorlunda från våra tidigare singlar och jag vill visa vår mångfald. Så, nej, det finns nog ingen separationsångest. Jag tycker att man ger ifrån sig äganderätten när man släpper en låt och det är precis vad jag vill – jag vill längre inte behålla det för mig själv.

Den här turnén som ni har gjort tycks ha hållit på i en evighet. Tror du att det kommer kännas annorlunda nu med ett album i bakfickan?

– Jag vet inte. Jag tror att det kanske känns annorlunda för att det nu finns folk som kan sjunga med i låtar de i nuläget inte kan sjunga med i – det är rätt coolt. Det känns också som att man blir ett riktigt band först när man släpper ett album. Då har man äntligen gjort något produktivt.

Finns det någon tydlig inspiration till albumet? Titeln är ju Love in the 4th Dimension, men handlar det bara om kärlek?

– Det handlar om alla möjliga saker. Det finns många kärlekslåtar på skivan, för när jag började skriva de här låtarna så blev jag kär i en person. Jag hade en riktigt bra period i mitt liv och skrev sånger om det antar jag. Det finns inte riktigt några ledsna sånger, vilket någon poängterade. Först tänkte jag att det visst finns det ledsna låtar, men sedan när jag funderade lite till insåg jag att det ju faktiskt inte gör det. Det finns en låt som handlar om intima kroppsdelar, en låt som handlar om att vara så kåt att man inte kan sova (Zeds) och sedan finns det såklart Love in the 4th Dimension. Den handlar om att vara så totalt nerkärad i någon att man inte längre existerar i den verkliga världen. Det kändes som en bra albumtitel eftersom det handlar om att fly till ett annat ställe – vilket är precis det som musik ger dig, tycker jag. Om man sätter in ett par hörlurar och sluter ögonen så befinner man sig plötsligt i en annan värld, eller hur?

Om det är texternas tema, vad är då musikens?

– Jag gillar många olika saker. Ett av mina favoritband någonsin är Pixies, men jag älskar typ The White Stripes och jag gillar Blur och Pulp. Jag gillar verkligen de där britpop- och 90-talsbanden. Och Nirvana och The Kinks. Jag antar typ popmusik som spelas med gitarrer, det är min grej.

Så skulle du kalla er musik för pop mer än rock?

– Det är lite oklart. Jag skulle säga att låtarna är poplåtar, men de spelas med gitarrer vilket gör dem till rocklåtar. Pop förändras ju dessutom. Pop kan vara allt från Spice Girls till det som Beyoncé släpper nu. Det är båda lika mycket pop, men de är så olika och musiken är så varierande. Pop är bara vad som är populärt antar jag. Att genrebestämma musik är så förvirrande.

Ja, det kanske inte spelar så stor roll. Men låter slutresultatet så som ni ville?

– Vi ville att det skulle låta så som det gör när vi spelar live. Det fungerade riktigt bra att jobba tillsammans med vår producent Catherine Marks (Wolf Alice, Foals) för vi jobbade först med en del olika producenter och så kom hon in och sa: ”Jag gillar verkligen sättet ni gör saker på nu. Ändra inte gitarrhögtalarna, ändra inte pedalerna, ändra inte något ni gör – vi ska spela in det precis så som det är”. Det tilltalade verkligen oss för vi ville fånga precis det där. Vi har ju spelat de här låtarna i två och ett halvt år nu och vi vet hur de låter när vi spelar dem. Vi har hört hur de har utvecklats allt eftersom att vi har spelat dem live under den här eviga turnén. Vi kände absolut att det enda rätta var att få det att låta så energiskt och scrappy och live som möjligt.

Och soundet som ni har, är det något som ni har strävat efter?

– Det är svårt att förklara. Jag tror mest att det är sättet som vi låter på och så vi är, inget mer än det. Det har liksom aldrig funnit något stort koncept för exakt hur vi vill låta. Det här är bara det materialet som vi har och sättet vi spelar på och då blir tydligen resultatet så här. På exakt samma sätt fungerar låtskrivandet för mig. Jag känner inte att man kan välja vad man vill skriva om. Jag skulle aldrig kunna sätta mig ner och bara ”I dag ska jag skriva en låt som låter som Beyoncé”, för att jag kan inte skapa något som inte kommer naturligt. Det är inget stort koncept, men som i allt så måste man göra specifika val även om dessa till viss del är undermedvetna…

Men den här stilen som ni har, kan det vara för att ni är så synkroniserade som en grupp? Hur länge har ni varit ett band?

– Vi har spelat som ett fyramannaband i två och ett halvt år nu. Jag antar att jag började skriva sånger ungefär sex månader innan detta, så hela grejen är väl runt tre år gammal. Det är inte en evighet, men du vet, att turnera så mycket som vi gör innebär att spendera 24 timmar per dag tillsammans. När man spenderar så mycket tid med varandra i en van eller i ett omklädningsrum eller när man delar ett hotellrum eller en säng så blir man väldigt nära väldigt snabbt. När vi först bildades var det sommar och vi tillbringade hela årstiden med att lära känna varandra och att hänga och typ göra pizza. Jag tror att vara vänner var det som prioriterades först, i stället för att ha med någon man inte kan hänga med men som är svinbra på gitarr typ. Inte för att vi inte är bra på våra instrument, men jag ville att vi skulle vara polare mer än något annat.

Ni var inte vänner innan? Hur bildades bandet?

– Alltså jag jobbade som servitris, var riktigt uttråkad och gjorde ingenting med mitt liv. Många av mina kompisar var i band och jag var jätteavundsjuk på dem, så jag bestämde mig för att också starta ett band. Jag satte upp massa post-it-lappar, lade ut annonser och skrev på Facebook. Jag frågade alla jag kände: ”Jag ska starta ett band, ska du med?”, ”Vill du vara med i mitt band?” och ”Vill du lära dig att spela ett instrument?”. Jag träffade massa människor och återfick kontakten med massa gamla kompisar som jag inte längre pratade med. Till slut hittade jag Fran, som spelar trummor, och då började vi leta efter fler människor. Vi hittade Sophie, som spelar gitarr, och sen fortsatte vi tre att leta tills att vi hittade Celia. Vi träffade himla många människor när vi letade efter bandmedlemmar, men den första gången som vi fyra spelade tillsammans kändes det helt rätt.

Det är verkligen ett steg, var det inte läskigt?

– Jo, men jag hade en så jävla dålig period i mitt liv innan dess, haha. Jag hade inga riktiga kvalifikationer och jag jobbade bara som en servitris på en cocktailbar där massa rika snobbar gick och köpte svindyra, dumma drinkar. Jag visste inte ens hur man hur man gjorde drinkarna, utan jag bara fyllde på folks vatten och serverade alla. Jag hade varit servitris i flera år och slutligen frågade jag själva vad i helvete gjorde med mitt liv. Jag var redan ganska bra på gitarr, så jag bestämde mig för att göra det enda jag kunde göra.

Det är rätt inspirerande! Är det ditt tips för alla som inte vet vad de gör med sitt liv?

– Ja, alltså om man gillar band. Om du vill starta ett band borde du göra det, för det är verkligen kul! Och du vet aldrig, det kanske går riktigt bra och folk kanske gillar det du gör.

Så vad ska ni göra nu efter att albumet släpps?

– Vi ska turnera i några veckor i Storbritannien och lite av Europa. Sen ska vi köra några festivaler i sommar. Och sedan ska vi förhoppningsvis turnera igen till hösten. Det kommer bara att vara turné på turné hädanefter, haha.

Jag antar att det är en bra grej om det är där magin händer?

– Ja, att spela live är väl huvudakten, eller hur? Det är dit alla går för att släppa loss och uppleva något som man inte kan få någon annanstans. Det är definitivt delen av det hela som jag gillar mest.

Vad ska bli mest spännande – konsert- eller festivalspelningarna?

– De vanliga konserterna är mina favoriter. Festivaler är fantastiska för det kan bli så att du spelar inför en enorm publik bestående av tusentals personer och det är ju annorlunda. Men när du har din egen spelning kan du välja strålkastarljusen, ha en sexig backdrop och du kan liksom producera och bestämma över din egen spelning. På festivaler får man ingen soundcheck och du måste göra dig redo på tio minuter och det hela är så kaosartat. Fast jag älskar festivaler också. Jag äääälskar att gå omkring och dricka öl och bara njuta av miljön.

Kanske kan du hitta Jackson och resten av bandet där bland festivalerna. De har ännu ingen spelning planerad i Sverige, men i väntan på detta kan man med fördel tagga till tillsammans med Love in the 4th Dimension.