Att släppa ett bra rockalbum 2017 är inte världens lättaste uppgift. Föregångare från samma genre bygger berg i bakspegeln och det finns mycket att upptäcka i historiens ackord. Konsten ligger därför i att kunna övertyga om att det finns något nytt att komma med – om att just det här albumet är nödvändigt och att rocken fortfarande lever. Något som engelskorna i The Big Moon inte bara förespråkar, utan också bevisar.
På debutalbumet Love in the 4th Dimension löper gitarrslingorna fria och trummorna dånar. Fjolårets singel Cupid blev deras första släpp som riktigt växte, och med denna lyckades de gro från ett litet frö till en livsfarlig köttätande växt. Genombrottet var nästan väntat med singelns smått briljanta struktur: en försiktig gitarrslinga leder in lyssnaren i en snårig djungel av ljud, där solen då och då glimtar fram bakom fuzziga gitarrer. Frontkvinnans Jules Jacksons spännande skrivteknik skiner här och utan att vara för konkret målar hon upp bilder i sina texter. I just Cupid porträtteras en blind desperation där både Amor och ananasjuice hjälper till i jakten för att få ligga.
Jackson låter genomgående lyssnaren vara betraktaren i sina texter och det där ”you” är ingen allmän person eller känsla för alla att relatera till. I stället är det ett pronomen riktat mot en specifik person och vi andra är bara åskådare som ser på när meddelandet förflyttar sig från en part till en annan. I dessa hälsningar och på Love in the 4th Dimension i stort är det kärlek som strålar ut, men inte den olyckliga kärleken som annars sipprar igenom miljontals melodier. The Big Moons kärlek är en värmande, vänskaplig och sprudlande sådan.
Formidable är en utsträckt hand som hjälper en vän att komma upp på fötterna igen, för här lovar The Big Moon att alltid stanna kvar hos sina kära. ”I’ll be formidable” är inget självhävdande utrop utan en klippa att luta sig mot i nöd. Även den instrumentala insatsen kan ses som en kraftprov, där bandet visar att de kan stå emot allt tillsammans. De inledande tonerna bygger sakta men säkert upp till maffiga riff som sedan exploderar i ett gitarrsolo som slingrar ihop sig med körsången. Det finns mycket råstyrka och energi i Love in the 4th Dimension, och den breds ut i en väldisponerad mängd utan att bli för långrandig. I Silent Movie Susie återfinns den som en explosionsartad rockpopdänga. Refrängen biter sig fast och fortsätter att studsa runt i huvudet ett långt tag efter att det sista gitarrackordet har ringt ut. Intensiteten i tonerna kommer från den spelglädje som sipprar med i produktionen. Live-extasen som genomsyrar skivan går att ta på, men utan att ljudkvalitén har fått stryka med. Melodierna som finns på albumet är fortfarande alldeles krispiga och prickar alltid rätt.
Det är med tydligt uttänkta nyanser och teman som The Big Moon håller sin debut i ett järngrepp. Vägen tycks kristallklar för engelskorna som gett omvärlden sitt sound och nonchalant ser på hur detta tas emot. Det spelar nämligen ingen roll och det vet de om. Britterna har erövrat rocken igen och är här för att stanna.