The Black Keys
Primavera Sound, 28/5 – 2015

The Black Keys är tänkta som rockstjärnor. På papper gör de egentligen allt rätt: med en tajt uppsättning bluesgitarr och trummor, en lagom stark lukt av svett och sågspån och en drös ruffiga indiehits är de lysande. På platta är de allt som oftast också just det.

Men som headline på hipstriga Primavera Sound i Barcelona faller inte saker på sin plats. Dan Auerbach på sång och gitarr framstår som lite avslagen, avtrubbad och saknar glöden som krävs för att tända eld på publiken. De första fyra låtarna passerar utan att egentligen någonting händer. Det är som att de bygger upp till ett klimax som aldrig kommer, och låtarna tar slut utan att vi knappt fattat att de börjat.

Under konserten finns några låtar utströdda som guldkorn bland torr sand. Den första heter Gold on the Ceiling och kommer på som femte låt och känns som det intro som de hade behövt från första början, men för att dra en väldigt passande Guitar Hero-referens (låten finns med på kommande Guitar Hero Live): den star power de skaffat håller inte länge. Det intrumentella är oftast fläckfritt, men det är inte det som är problemet. The Black Keys spelar som om ingen står och lyssnar, när det i själva verket är tiotusentals.

I sina bästa stunder, som dubletten Howlin’ for You och I Got Mine, får de med sig energin som de har på platta upp på scenen och ut till publiken. Då är de de bluesiga lumberjackrockare på en svartvit gata i Brooklyn som de vill vara. I sina sämsta stunder låter de tyvärr dock snarare som ett Creedence-coverband som av misstag ger ut lite Bryan Adams-vibbar. En kombination som inte ens går hem hos de mest förvirrade konsertbesökarna: de som fokuserar mer på ölen än på spelningen, snackar med varandra och sporadiskt skrålar med i ett skrålvänligt riff, vilket är en grupp som verkar vara kärnpubliken för bandet i kväll. Under de förutsättningarna kanske det inte är så konstigt att bandet inte tänder till ordenligt.

Efter att ha slaktat Tighten Up – tajmingen på riffet sitter lika löst som Auerbachs skjorta är instoppad – verkar det som om spelningen helt har dött. Men strax därpå reser de sig ur askan och lyckas på något vänster spela Lonely Boy med perfektion, en välkommen avrundning men också en påminnelse om vad som kunde ha varit om The Black Keys inte glömt bort att ingen är en rockstjärna på riktigt om den inte har glöden att leverera när det väl gäller.