Live
The Brian Jonestown Massacre
Way Out West, 9/8 – 2018
Publicerad: 10 augusti 2018 av
Erik Blohmé
The Brian Jonestown Massacres frontperson Anton Newcombe ser ut som Neil Young på 70-talet. Han har de där smala solglasögonen som annars bara bärs av speedmetal-gitarrister eller nazister, men han bär upp looken långt bättre än nämnda grupper. Alla bandmedlemmarna liknar sjöbusar på permission eller någon som skulle sälja dig en riktigt usel laptop direkt ut bakluckan.
Stämningen på scenen är minst sagt ohjärtlig. Anton snäser åt sitt band och när publiken klappar entusiastiskt avbryter han oss: ”Nonono, let’s not do that for this song”. Detta är dock precis vad ”Youtube Music Stage” behöver för att det ska kännas äkta. Vi behöver bli dåligt behandlade, dominerade, av ett band som skiter i om de spelar för en eller tusen publikmedlemmar. För att komma ihåg att vi faktiskt inte är på en företagskickoff med Google utan på rockkonsert. Att Anton Newcombe är en vandrande PR-katastrof, en vansinnig talesperson för vilket företag som helst.
-
I publiken råder dock upprymd stämning. Folk kramar varandra, hånglar, hoppar runt i eufori till det generösa maracasspelandet, samtidigt som Anton sjunger om att ta livet av sig på grund av att något ex har sagt dumma grejer. Det känns som vi är på The Bang Bang Bar i tredje säsongen av Twin Peaks.
De fem eller sex gitarrerna skapar inte ett våldsamt eller abstrakt sound á la shoegaze, snarare väver bandet en väldigt tät matta av ackord som innan millennieskiftet brukade kallas för psykedelisk. Det är tillbakalutat och återhållsamt, men ändå hårdare an det mesta som spelar på Way Out West idag. När Newcombe tycker att allt låter precis rätt och får den svagaste antydan till feeling känns det mer betydelsefullt än vilken akrobatisk scenmanöver som helst. Vi skymtar hans ögonbryn över solbrillorna. Det är allt vi behöver. The Brian Jonestown Massacre är allt Way Out West behöver.