The Cinematic Orchestra, det brittiska bandet med det nästan olovligt passande namnet, har med sitt första studioalbum på tolv år valt att inte göra det lätt för sig. To Believe är en mörk och konceptuellt tung lyssning om att tro och ett soundtrack till filmen om världens stora moraliska problem. Samtidigt är det ett intimt och personligt album, vars mål aldrig är att besvara eller väcka frågor, bara ge alternativa synvinklar och kanske skänka lite hopp. Emellanåt är det även rejält överraskande.
Den absolut största överraskningen hittar man i mängden gästartister som albumet erbjuder. The Cinematic Orchestra är inte främmande till artistsamarbeten, men aldrig har vi bjudits på så här många på ett och samma album. Av albumets sju låtar gästas fem av artister som alla bjuder på oerhört emotionella prestationer. Ett mjukt gitarrplock och Moses Sumneys lidelsefulla röst inleder albumet starkt på det sköra och vackra titelspåret. Roots Manuva tar över på efterföljande A Caged Bird/Imitations of Life med en sånginsats som låter lika innerlig som besegrad och hopplös. Tawiahs själfulla stämma förgyller Wait for Now/Leave the World och Grey Reverend och Heidi Vogel bidrar till att avsluta albumet lika starkt som det öppnade.
Men för alla fantastiska gästspel är det ändå The Cinematic Orchestra som lyser starkast på To Believe. Och det är ett sound som vi både älskar och känner igen. Arrangemangen är fortfarande majestätiska och grandiosa, som gjorda för en IMAX-duk och landskapsbilder i ultrarapid. Men kvar finns även dynamiken och jazzinfluenserna, och således blir albumet aldrig enformigt eller pompöst. Deras två instrumentala spår är albumets bästa, där den jazziga och energifyllda Lessons står som starkt komplement till den betydligt mer dämpade The Workers of Art. Det är ständigt vackert och dramaturgiskt intressant, med en ton som självsäkert balanserar på hopplöshetens rand utan att någonsin falla över i vare sig mörkret eller blåögd naivitet.
Det är en nutidsskildring med enorm fingertoppskänsla och respekt för sin samtid. För det känns onekligen som en väldigt mörk tid vi lever i. En tid där telefonmaster, satelliter och bredbandsuppkopplingar fört oss närmare, men där våra ideologier och vårt ihärdiga oförstående gentemot andras skiljer oss åt. Och vilka är då bättre att tonsätta denna ambivalenta verklighet än The Cinematic Orchestra, bandet som gång på gång lyckas skapa filmiska och rörande ljudbilder utan att någonsin bli melodramatiska eller predikande?
Så vare sig man tror på kärlek, det som sägs på nyheterna eller att vår planet är rund så kanske det ändå ligger något i Thomas Di Levas profetiska ord från 1987. ”Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är så här?”. Först och främst, tro på den här recensionen. The Cinematic Orchestras första studioalbum på tolv år var definitivt värd den långa väntan och To Believe är utan tvekan ett av årets hittills bästa. Utöver det får ni tro på vad ni vill men, vad ni än gör, tro på fan att To Believe är ett fantastiskt album.