Orange

The Cure
Roskilde, 6/7 – 2019

Publicerad: 9 juli 2019 av Erik Blohmé

9

En spelning med The Cure är svår att sammanfatta, även när det rör sig om en ovanligt kort Cure-spelning – två och en halv timme, eller 27 låtar. Då är det talande att de flesta inte verkar vilja att spelningen ska ta slut. Efter den obligatoriska chocken som det innebär att bevittna Robert Smiths styling på en gigantisk storbildsskärm (målbild: sockervadd; realitet: överkört djur vid vägkanten) och de många gråa håren på scenen börjar fördomarna lätt härja hejvilt. Här kommer di gamle, tänker man kanske, och ställer in sig på att höra bleka tredjehandsversioner av bandets popklassiker.

Den farhågan avstyrs direkt. Robert Smith har kanske gjort en Dorian Gray-deal med djävulen och bytt sitt utseende mot sin röst, för den har inte åldrats på 40 år. Last Dance framförs med ännu större intensitet och närvaro än på skiva, Pictures of You likaså. The Cures ofta komplicerade ljudbild är som upplagd för att bli till gröt live, men varje lager av synt, gitarr, bas och sång är mixade så att de hörs klart och tydligt framför Orange. Musiken framförs med mycket entusiasm och låtarna är ofta smakfullt uppdaterade utan att deras essens gått förlorad – vi hör exempelvis direkt att det är Play for Today som spelas tack vare den distinkta blandningen av digitala och akustiska trummor, även om låtens tempo, gitarrljud och syntar låter något annorlunda (som i fylligare och bättre).

  • The Cure har som bekant bara två känslolägen, euforisk pop kryddad med melankoli eller kärlekskrank dödsångest, helst utdragen till tiominutersstrecket. Den första och största portionen av bandets repertoar går i allvarets tecken, efter det kommer euforin i form av In Between Days och Just Like Heaven. Vi gör sedan ett besök i bandets postpunkiga rötter med A Forest och Primary.

    Spelningen verkar alltså vara uppdelad i tematiska segment, och det håller ihop vad som annars skulle blivit någonting väldigt spretigt. Under One Hundred Years råkar Robert Smith sjunga en vers för mycket, vilket han sedan ursäktar urgulligt med att han älskar att spela sin musik nu mer än någonsin tidigare i sitt liv, och att han ibland låter sin feeling styra lite för mycket. Det är svårt att inte tro honom.

  • Bandet gör en kort paus för att komma tillbaka och bränna av alla sina peppiga popklassiker på raken. Efter att ha spelat Lullaby blir det The Caterpillar, The Walk, Friday I’m in Love, Close to Me, Why Can’t I Be You? och Boys Don’t Cry i följd, en nästan överdrivet publikfriande låtföljd. Men få band har väl så här många låtar att publikfria med.

    Det är ändå under de mer subtila numren såsom From the Edge of the Deep Green Sea och 39 där spelningen blir som vackrast. Men det säger jag kanske bara för att jag föredrar den sidan av The Cure. Bandet har fans i många läger, vissa som bara gillar tungviktarskivor som Pornography och Disintegration, andra som bara hört pophitsen och känner The Cure som ett gulligt glitterpopband. Vissa vill bara veta av postpunken från Seventeen Seconds och Faith, andra vill höra det underbara trudeluttandet från Japanese Whispers. Bandet har den maniska ambitionen att tillfredsställa alla, och sjukt nog lyckas de utan att det känns som en kompromiss. The Cure vill inte begränsa sig själva – de vill vill vara totaliteten av sina fyra decennier popmusik på en och samma kväll. Och så länge de är så här förtjusta i att spela upp den kommer publiken alltid ha tålamodet att lyssna.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 2638 [name] => The Cure [slug] => the-cure [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2639 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 19 [filter] => raw ) )