Flamingo
The Cure
Way Out West, 9/8 – 2019
Publicerad: 10 augusti 2019 av
Andreas Hörmark
Det är något sorgligt med vissa gamla band, vars medlemmar inte kan klippa sig trots att håret egentligen sagt farväl för länge sedan, sluta sminka sig, sluta klä sig som när de var unga. Band som bara trött fortsätter att spela sina hits, för att kunna gå i pension med en drägligare tillvaro, och som spelar inför en publik som endast är där för att åtminstone få uppleva en bråkdel av sina tonår igen. Band som vägrar acceptera att de åldrats. När The Cure kommer ut på Flamingoscenen på Way Out West är det lätt att bli fördomsfull. Dessa fördomar rinner dock snabbt av en. The Cure älskar nämligen att spela. Det märks hela tiden. Numera är gruppen nästan ökända för sina långa konserter, som ofta kan pågå i minst tre timmar. På Way Out West är de dock tvungna att vara mer koncisa, hålla sig under Way Out Wests gräns på max två timmar – konserten blir alltså ovanligt kort för att vara The Cure. De går på scenen fem minuter före utsatt tid, de hinner kanske spela en extra låt då. Seinabo Sey har knappt hunnit gå av Azaleascenen, innan den oförberedda publiken slås till liv av det explosiva introt till Plainsong, från albumet Disintegration.
The Cure har faktiskt inte heller åldrats särskilt mycket. Visst, det är en skara äldre farbröder som står på scenen. Robert Smith, ikonisk för sitt smink och sin frisyr, sin androgyna charm, ser ut som om han precis vaknat, och glömt tvätta bort det utsmetade sminket från förra konserten. Men han är vital, pigg. I sinnet har han inte åldrats en dag på 40 år. Han är som ett slags Peter Pan-figur. I det lilla mellansnack han har, påminner han mer om en nervös högstadieelev som inför klassen håller ett föredrag, än en världsartist och rockikon. Men när han sjunger påminns man om att, när allt kommer omkring, det verkligen ändå rör sig om en fantastisk musiker. Rösten har knappt åldrats någonting. I Play for Today och A Forest är möjligen paniken borta. Frustrationen. I Pictures of You låter han dock lika ungdomligt förkrossad och himmelskt vacker som 1989, och greppar tag i sin gitarr. Omfamnar den. Smith älskar att spela.
-
Under dessa två timmar bjuder britterna på, i princip, hit efter hit. Det är ytterst få låtar, om ens någon, som inte tas emot med öppna armar från publiken. I Burn plockar Smith fram flöjten, Never Enough ger en skön variation i konsertens första halvtimme, som annars präglats av ett ganska lågt tempo. Push och Inbetween Days från The Head on the Door är två helt fantastiska poplåtar. Det vet publiken också.
När The Cure är tvungna att korta ned sin speltid, är det tyvärr de mindre kända låtarna som bortprioriteras. Det hade varit på sin plats att få höra material som inte lika ofta spelas, inte minst låtar från Faith eller Pornography, två album som negligeras helt under kvällen. Vi får dock From the Edge of the Deep Green Sea, ett mindre allsångsvänligt nummer, som växer till ett monster och får eget liv. Scenshowen under kvällen är inte särskilt avancerad, men oerhört smakfull och effektiv, och under From the Edge… står de endast framför starka, blodröda skärmar, och känslan av att befinna sig mitt i ett inferno är påtaglig.
Men det är just Disintegration från 1989 som ska dominera i kvällens setlist – mer än halva albumet betas av. Det är, åtminstone i popvärlden, ett mastigt och tämligen svårgenomträngligt album på 70 minuter. Med Disintegration gick The Cure tillbaka till ett mer gothinspirerat sound – mörkare, sorgligare. En vändning som ska ha berott på att Smith skulle fylla 30 och drabbats av en mindre ålderskris. Nu är det i stället Disintegration som fyllt 30, vilket har firats på olika platser runt om i världen, genom att skivan spelats i sin helhet. Det är därför inte konstigt att tonvikten ligger här – låtarna är väl inövade och sitter perfekt, och är av fansen ofta betraktade som deras absolut bästa.
Konserten avslutas med extranummer, som håller på i 35 minuter. ”Now, we’re going to play pop”, säger Smith, och inleder kvällens mest dansanta, lätttillgängliga segment. Det är ett perfekt sätt att avsluta en konsert som annars inte varit sprudlande av glädje rakt igenom. Genom att dela upp spelningen i kortare delar, med de mest poppiga låtarna på slutet, se de till att kvällen inte blir spretig. Vi får Lullaby och den urgulliga The Caterpillar. Innan Friday I’m in Love börjar Smith plinka lite på gitarren. ”This chord is soooo boring!”, säger han. Alla låtar kan förstås inte vara lika roliga att spela.
-
The Cures musik är tidlös, och fyller absolut inte enbart en nostalgisk funktion. Det är lika många unga fans som äldre personer som minns glansdagarna. Men den nostalgiska karaktär som ändå oundvikligen infinner sig under kvällen, uppfattas nästan som en smula omvänd. Disintegration är för många heartbreak-albumet nummer ett. Hur många nydumpade människor har inte under dessa 30 år, till tonerna av Pictures of You, gått igenom gamla fotoalbum eller messengerkonversationer och undrat varför det gick som det gjorde? Det kan tyckas vara en märklig sak att fira. I stället för att publiken glädjefyllt, leende, lyssnar på musiken och tänker tillbaka på sina vackra ungdomsår, kan man inbilla sig att de snarare, lite ångestfyllt, minns den där personen som försvann i slutet av 80-talet, eller för bara ett par månader sedan. Hen som det aldrig blev något med.
Det är därför kanske fel att betrakta konserten som en fest i nostalgins tecken. Det rör sig snarare om en trösterik uppslutning, som behandlar de känslor som förenar alla åldersgrupper i The Cures blandade publik. Och The Cure älskar fortfarande att spela. Och vi älskar, med ett visst vemod, att lyssna.
-
