The Dillinger Escape Plan
Göteborg, 8/2 – 2017

Det måste vara en enorm press att få epiteten ”världens mest galna liveband” tilldelad sig. Visserligen ser det snyggt ut i skrift, likaså när alla ens sinnessjuka bravader sammanställs och förevigas, men att tvingas leva upp till ett rykte varje kväll måste kännas mer som förbannelse än en gåva till slut. Framför allt för The Dillinger Escape Plan, som ställts inför det kravet sedan millennieskiftet. Då handlar ens framträdanden inte längre om musiken – för så länge du skiter i en påse och kastar ut den i publiken eller hoppar flera meter ner ifrån en balkong har du lyckats bevara epiteten. Inte genom att vara ett av världens mest tighta eller musikaliskt begåvade band – en titel de hellre ville främja i går, när de (förmodligen) spelade sin sista Sverige-spelning någonsin.

När de öppnar med den ansiktssmältande trion Prancer, Limerent Death och Panasonic Youth känns det ändå precis som förr. Alla spastiska mathcoreurladdningar inducerar samma panik som att sitta på ett urspårat X2000-tåg mot helvetet medan frontpersonen Greg Puciato skriker som en blodtörstig pterodaktyl. Samtidigt hoppar gitarristen Ben Weinman ut helt oprovocerat i publiken, totalt obrydd om andras säkerhet, för att i nästa ögonblick vara tillbaka på scenen och klättra i förstärkare. Allt detta medan bandets ackompanjerande strobeljus är inställda på maximal effekt. Det otroligt crowdsurf-intoleranta Pustervik och dess väktare bakom stängslet börjar då få fler kroppar flytande längs publikhavet än vad de kan orka med – ett minst sagt gott tecken på optimalt publikmottagande.

Efter den något hetsbefriade men ändå makalöst snygga Symptom of Terminal Illness, börjar versionen av The Dillinger Escape Plan som ett begåvat gentemot farligt liveband synas. Puciato har inte införlivat någon av förväntningarna på galenskap, förutom en omänsklig kontroll på sina stämband. Exempelvis under Black Bubblegum, när han växlar mellan falsett och aggressiv skriksång som en strömbrytare. Weinman viftar loss med gitarren då och då, men är mycket mer benägen att spela de allra mest komplexa partierna korrekt. Men det är precis den aggressiviteten och de banbrytande scenuttrycken som behövs när det musikaliska blir lite för repetitivt, som under Sugar Coated Sour och Low Feels Blvd. Wow-faktorn som finns i det ljudmässiga kaoset är redan förbrukat på introduktionslåtarna, men det som finns kvar är åtminstone intrycket av att The Dillinger Escape Plan är bland det mest ofattbart samspelta band som stått på Pusterviks scen. Enormt bra insats för ett vanligt band, men för dem och deras epitet är det lite undermåligt.

Efter Farewell, Mona Lisa och en storslagen allsång (eller allskrik, snarare) lämnas vi med ännu mer pulserande strobeljus innan extranumret, som mest lämnar intryck av ögonskador än något annat vid det här laget. Teknikerna plockar hastigt fram ett piano och Weinman återvänder till scenen för att leverera kvällens guldkorn – den ångestdränkta och frijazziga Mouth of Ghosts. Weinman förvandlas till pianovirtuos och spelar med samma styrka och intensitet som sin gitarr, medan resten av bandet jobbar upp till ett tårfyllt crescendo. Ett bevis på att de kan överraska och förvåna på helt andra sätt än kaos och förstörelse – och just så borde The Dillinger Escape Plan bevaras. Inte genom tanken att de är ett galet liveband i dess bokstavliga bemärkelse, utan helt galna genom sin talang.