The Drums – Portamento

The Drums – Portamento

Betyg: 8/10

Ingen blev förvånad när The Drums i intervjuer sa att deras andra fullängdare skulle bli mörkare. En avhoppad gitarrist, en ständigt närvarande splittring och svårigheten att följa upp ett av förra årets mest bejublade album. Omslaget till Portamento säger inte emot dem. En ung, rödögd Jonathan Pierce med ett kors hängande på väggen bakom sig.

Jag jublade då jag först hörde att The Drums skulle ta på sig en dystrare kostym. Deras manchesterinfluenser var ju inte endast the Smiths utan sträckte sig även till Joy Division.  Jag hoppades såklart på att de senare skulle forma skiva nummer två. Mina förhoppningar infriades inte på alla punkter. Självförakt och brustna hjärtan genomsyrar texterna men uppbackad av mer handklapp än en malande bas. Pärlor förekommer dock vilka har nämnda referenser i kombination med Brooklynbandets osvikliga talang för melodier. Days är en sådan och mina krav på mörker får lämna plats åt tamburiner och visslande körer som sveper iväg mig. Gitarrslingorna och de välkomna syntarna är för övrigt behållningen i hela albumet. Searching for Heaven sticker ut med ett apokalyptiskt intro och en röst förvrängd av filter. Annars är snabba och givna singeln Money tillsammans med How it Ended, som går från klyschiga körer till att bli överraskande melankolisk, de starkaste korten.

Jag inser snabbt att från ett band som The Drums så kan man inte förvänta sig något nyuppfunnet. De är ett band som blir som bäst genom de associationer till andra band som de väcker. Och varför laga något som inte är sönder. Här gör man det som man är bäst på – oförglömliga poppärlor i klassisk regi. Det har blivit höst, man har lämnat den nu inte lika inbjudande stranden och istället intagit de dunkla caféerna för att gå igenom sig själv. I hörlurarna hörs däremot alltid tidlösa melodier. Precis sådana har The Drums.