The Duke Spirit – Bruiser

The Duke Spirit, Bruiser

Betyg: 7/10

Bästa Spår: Sweet Bitter Sweet 

Det är som kritiker, om jag nu kan kalla mig för det väldigt lätt att spy galla över ny musik som inte riktigt uppmärksammats eller hypats likt band som låt säga WU LYF. Visst är nyligen nämnda ett fantastiskt band och man har släppt en utmärkt debutskiva, men det är mycket märkligt att inte ett enda ont ord om denna grupp kan frambringas. På samma sätt är det mycket fascinerande att inte ett enda gott ord om The Duke Spirits tredje fullängdare Bruiser har frammanats. Det är inte på något sätt världens bästa skiva, och det håller säkerligen bandet själva med om. Men att såga denna platta jäms med fotknölarna är inte bara pubertalt och naivt utan också en väldigt enkel väg att gå.

Det är att göra det lätt för sig när man skriver att Liela Moss har en monoton röst och att bandet har en likgiltig inställning till novelty games. Men det är inte lika lätt att skriva att Dave Grohl fortfarande lever på gamla meriter och att Foo Fighters senaste skiva låter som ett Irene Huss-manus. Det som skiljer Dave Grohl och Liela Moss är inte bara Nirvana och Kurt Cobain, det är även en innovativ kvalitet som under det långa loppet förhoppningsvis kommer speglas under mer rättvisa förhållanden.

Moss för många gånger mina tankar till både PJ Harvey och Beth Gibbons. Tyvärr är inte själva låtmaterialet i samma klass, men när kvaliteten väl trappas upp och Moss får chansen att sväva iväg ordentligt låter det bra. I Sweet Bitter Sweet händer just detta. Och jag tycker även att när övriga i bandet får chansen att briljera så som i Running Fire finns där någonting spännande som jag verkligen ser fram emot att få höra mer av. Men på en tolvspårig platta måste topparna vara fler för att på riktigt trollbinda lyssnaren.

I skrivandets stund har också Northbound med sin refrängstarka uppbyggnad tagit ytterliggare kliv tillsammans med avslutningsballaden Homecoming. Bruiser är avslutningsvis ett tredje album som helt klart har potential att växa, med en subtil kvalitet som sakta men säkert omringar dig om du för en sekund faktiskt har tid att lyssna.