Jag minns tydligt den första sommaren jag lyssnade på It Pays to Belong. Det var som kärlek vid första ögonblicket: det finns liksom inte, man nyper sig i armen, gnuggar sig i ögonen, och ändå finner man sig själv stående och fånler. Som om det vore helt naturligt, stundtals är det väl antagligen det. Och det fanns något där, i de rytmer som Göteborg representerade när de inte ville göra pop som om det fortfarande vore 90-tal. Den obskyra sidan som gav Göteborg ett erkännande även utanför Kungsbacka. Redan i början av 00-talet landade den i ensamma lägenheter i Williamsburg, där parade den sig, fick förfesterna att spåra ur, och blev fröet till New Yorks betydligt senare crush på Sverige. Även om ingen säger så. Men vi vet att Sincerly Yours var först. Det var sommarkänslor som fick oss att dö. Gitarrslingor som lekte med livet och texter vi aldrig förstod.
Det var bara där, en manipulerande drog, så smittsam att världens könssjukdomar hamnade i skymundan. Och troligtvis insåg vi inte dess storhet förrän det var försent. Som vanligt, förblindade av tiden och allt annat. Närhet blir sällan lika exotiskt som ljuden på andra sidan havet, tragiskt nog. Men nu kommer det ett tåg igen som om samhället gav oss en andra chans. De förtjänar trots allt bättre. The Embassy var världens bästa band på skiva. Live var det en mardröm, som det mest från den svenska etiketten. Det här är renässansen.
Den svenska blygheten har etsat sig fast i för många själar, rädslan för att koppla av, eller den att våga slå sig för bröstet utan att proklamera kampsånger blev kanske allt för tydlig. Men ibland var tystnaden bara bäst. Det berömda Göteborg har nästan tynat bort vid det har laget, även i Brooklyn. The Embassy ger inte bara Göteborg en konstpaus från en kronisk och smärtsam död – de ger oss ett livstecken, ett rus vi drömt om. De där nätterna när man som 16-åring sprang runt och var vilsen är tillbaka. Plötsligt gör Göteborg vad de en gång var. The Embassy är tillbaka, så skulle man kalla det. Sweet Sensation bär sommarens sötma, giftiga gitarrslingor; även om vi aldrig leker med livet och kastar oss ut för galna upptåg. Stundtals är de discofierade ljudbilderna en kyss till Norge för att sedan falla tillbaka i melankoliska livlinor som visar hur skört livet trots allt är. I-D är skivans pärleport: subtil popkärlek förpackat i ett mantra av disco. Det är ljudbilder som dessa som en gång i tiden fick mig att älska musik. Om det finns ord för detta, please enlighten me. Jag blir nästan tårögd av ett sound som i princip gått förlorat återigen får mig att känna eufori när den sibiriska kylan håller ett stadigt grepp om oss.