The Field bjuder på en odyssé genom dekonstruktion och dans
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Axel Willner, som är mer känd under artistnamnet The Field, har en förvånansvärt lång karriär bakom sig. Han har i princip släppt mer ambientmaterial under olika pseudonymer än minimal techno som The Field – senast i år släppte han det ambientfokuserade albumet And Never Ending Nights under artistnamnet Loops of Your Heart. Med allt detta i bagaget blev jag inte alls förvånad när Magnus berättade för mig innan spelningen att han körde ”mycket ambient på Primavera”. Jag antog att han hade tagit musiken han gör som The Field till ett mer ambientomgivet landskap än tidigare, vilket verkade fullt möjligt i mitt huvud.

Men ack så fel jag hade.

The Field kör en röjig spelning. Det är inget snack om den saken. Tillsammans med en basist och en exceptionell trummis skapar han en ljudbild i Linnétältet som slår mig rakt på käften. När han drar igång loopen till It’s Up There kan jag bara fantisera om vad som ska hända härnäst. Sakta men säkert läggs fler element till, och efter ett tag har loopen sällskap av ett stadigt beat och skimrande hi-hats. Trummisen väljer varsamt sina trumslag för att passa till Axels technobeat. Efter basistens intåg i låten fortsätter uppbyggnaden tills ett ”drop” (ja, du läste rätt) inträffar. Okej, inte i klassisk brostepbenämning, men euforin som jag antar kidsen känner vid dessa drops är där för mig i detta ögonblick. Det är fullkomligt magiskt.

Låten övergår till ett relativt anonymt ambientstycke som är en välbehövlig paus. Eller ja, en välbehövlig uppladdning. För efter några minuter senare börjar en välbekant ton leta sig fram bland ljudvågorna och publikens respons när de inser att det är en modifierad version av A Paw in My Face är som ett kollektivt uppvaknande. Axels sätt att dekonstruera sina låtar är oerhört imponerande.

Men spelningens höjdpunkt nås ändå tveklöst under Over the Ice. Alla pusselbitar faller på plats, vilket gör att Axels bästa låt blir ännu bättre. Även denna låt besitter numera i livesammanhang ett sylvasst drop som gav mig rysningar i hela kroppen. Stor eloge till trummisen som bemästrar Over the Ice helt magnifikt.

Medan The Fields första album fick många att stoppa honom i minimal techno-facket fick de två uppföljarna många recensenter att dra liknelser till krautrock. Det vore kolossalt orättvist att klassa spelningen på Way Out West som något utav dessa genrer. The Field rör sig numera utanför allt vad som kan benämnas som genrer, och ger den uttråkade benämningen ”intelligent dance music” en helt ny innebörd.

Och det var absolut inte en ambientspelning.

Foto: Magnus Olsson