Okej, låt oss bara erkänna det. Axel Willner kommer aldrig få något brett kommersiellt genombrott. Axel Willner kommer aldrig att bli känd. Han försöker inte heller. Han är inte anonym eller gömmer sig bakom en mask när han uppträder för att skapa oförtjänt intresse (samma intresse som får en att sitta kvar framför deckare som egentligen är skräp enbart för att få reda på vem mördaren är); Axel Willner bara är. Konstant, ständig, oföränderlig. The Field har funnits i tio år. Willner har släppt fyra album bakom namnet med nästan exakt två års mellanrum sedan 2007, alla med samma enkla omslag: artistnamnet högst upp och skivans titel ett par blanksteg nedanför, skrivet i samma stil och typsnitt. Att bakgrunden till Cupid’s Head är gråsvart istället för vit vill vissa göra till en symbol för hur hans musik nu plötsligt blivit mycket mörkare. Sanningen är att den nya bakgrundsfärgen bara är den tydligaste, inte den största, förändringen. Den största är nämligen att Cupid’s Head är hans bästa album hittills.
Nej, Cupid’s Head skiljer sig inte särskilt mycket från The Fields tidigare album. Det är sylvass, atmosfärisk minimalistisk techno, precis som tidigare. Skillnaden är att den här gången är det vansinnigt mycket mer engagerande. På öppningsspåret They Won’t See Me snubblar korta syntslag över varandra och tätt vävda texturer i en gradvis stigande spiral, som efter nio minuter av kaos återigen landar i lugnet. Titelspåret består av en förvrängd röstsample som yttrar något i stil med men inte nödvändigtvis ”cupid’s head”, över en puls som är lite snabbare och lite mer intensiv än din egen. Avslutande 20 Seconds of Affection, som för övrigt kunde vara soundtracket till en sån där video där nån filmar molnens rörelser i några dagar och sedan ökar hastigheten, är som terapi för hörselgångarna. När dess kurerande brus slutligen avtar och stänger Cupid’s Head är den dominerande känslan välbehag, som när en vaknar utvilad efter en lång sovmorgon.
Ja, en kan sätta sig och namedroppa om en vill. Spotta om att Oneohtrix Point Never verkar ha varit närvarande i Willners hörlurar i större utsträckning än tidigare. Spy upp att Cupid’s Head har samma repetitiva kvalitet som gjorde John Talabots Fin till ett av fjolårets bästa album. Dra uppenbara paralleller till Fuck Buttons och deras mer noise-inspirerade Slow Focus från tidigare i år. Eller så lyssnar man bara på Cupid’s Head och kliver in i den värld som The Field erbjudit i sex år, vid sidan av rampljuset, där oproportionerligt avmätt publicitet och annat irrelevant trams (exempelvis ifall Flying Lotus tycker det är överskattat att använda fucking tandtråd eller inte) som musikälskare förväntas bry sig om inte existerar. Att lyssna på The Field handlar inte om catchiga melodislingor, episk-bombastiska-etcetera-crescendon eller sorglösa refränger. Att lyssna på The Field handlar om att befinna sig i ett tillstånd. Ett tillstånd av trans. Tidigare släpp har bitvis brutit hypnosen genom ojämnhet. På Cupid’s Head är dess intensitet konstant.