”I walked towards the wizard’s cave shooting to
Shoot out his wizard brains
With a wave of his hand he created a force field
My bullets, all ricocheting, bouncing around his old cave”
Versen är tagen ur One Night While Hunting for Faeries and Witches and Wizards to Kill, en text bland många andra på Oczy Mlody som bara går att skriva om man knarkar väldigt mycket. Låtens protagonist går ut i skogen för att helt krasst skjuta ner en trollkarl eller vilket magiskt väsen han än snubblar över, men hamnar i trubbel och måste ta emot lite magisk ansiktskirurgi. The Flaming Lips är tillbaka med drogögon mitt i ansiktet. There Should be Unicorns är som att läsa en tripprapport på Flashback, en text som konstaterar att det bör finnas enhörningar, och inte nog med det, de bör inte ha gröna ögon utan snarare lila ögon (viktigt!). Dessutom bör det finnas nakna slavar i solen, och om polisen dyker upp så är det inga problem, vi ger dom bara så mycket pengar att de börjar gråta. Och så vidare.
Vissa av de här bilderna har ändå sprängkraft: att bygga ett slott högre än norrskenen illustrerar en enorm skala, en insekt som seglar in i elden på ett löv blir en skräckinjagande undergångsvision. Banaliteten blir monstruös genom Wayne Coynes penna, men även vacker och harmonisk. Syftet är inte att skapa en mörk skiva som 2013 års The Terror, utan Oczy Mlody är en återgång till bandet som gjorde Yoshimi Battles the Pink Robots – lättsinnet är mer närvarande än mörkret, humorn musikens ständiga följeslagare. Ståuppkomikern, musikern och allehanda mångsysslaren Reggie Watts har en monolog i slutet av There Should Be Unicorns där han deklarerar att det inte spelar någon roll vad enhörningarna äter, de kommer ändå att bajsa på allting. Bandet använder helt enkelt inte ett särskilt allvarligt tonläge den här gången.
Inför skapandet av Oczy Mlody har bandet låtit sig inspireras av hiphop, mer specifikt youtube-klippet där Timbaland visar upp beatet till Dirt Off Your Shoulder för Jay-Z. I en intervju med The Guardian sa Coyne följande: ”Rappers are like: ’There’s a track, I don’t give a fuck how it got there, but I’m going to do something cool on top of it’. (…) On this record, we’d go in as Flaming Lips and make a track, then we’d hand it over to the other part of the Flaming Lips to sing on top of it”. Arbetssättet har satt sina spår, i positiv bemärkelse – under texterna florerar tongångar som nästan skulle fungera oberoende av sången.
Musiken är en pastellmålning av olika melodier, instrument och idéer – det är som att vandra genom en förtrollad, färgglad skog av musik. Jag skriver skog, för trots att musiken till största del är elektronisk och ibland brutalt syntetisk låter albumet organiskt och levande (eller så har bandet bara lyckats bedra mig med mångfalden djur-samples). Skogskänslan infinner sig också för att bandet är mer lågmält än på länge – albumet är nästan en meditativ upplevelse, utan att någonsin närma sig ambient-territorium. Det är inte ligga-ner-och-slut-ögonen-musik – det är promenadmusik.
Låtarna lunkar och pulserar på ett angenämt sätt men är ändå äventyrliga och närmast sökande. Ett plötsligt bubbligt bassolo dyker upp från ingenstans, en förkrossande squarewave-synt, en orkester, demoniska grodor, och vad bandet än känner för att plantera i musiken. Om det finns en nackdel med produktionen så verkar spontaniteten ibland satt låtskrivandet i andra hand. Övergången från episka stråkar till späda trummaskins-hihats på Galaxy I Sink är inget mindre än plågsam, inte minst för att det känns som att låten är på väg mot något riktigt storslaget innan dess. Överlag är det ändå förlåtligt – snedstegen är relativt få. Bandet har haft roligt i studion och det smittar av sig på den som lyssnar.
Avslutande spåret och singeln We a Family är en duett med Miley Cyrus. För mig har bandets koppling till henne varit svår att förstå – inte för att de inte verkar vara bra vänner eller så, utan för att The Flaming Lips samarbeten med henne varit outhärdliga i mina öron. Även här är hennes sångprestation horribel, autotunad bortom all igenkänning, märkligt luftig och upphackad. Låtens grundstomme är lyckligtvis väldigt bra, en fin elektrohymn med vacker och upplyftande refräng som bevisligen överlever vilket vocal-track som helst.
Det långlivade bandet har lyckats beträda nya marker, och samtidigt skapa en snygg, sammanhållen och rolig skiva. Det är gruppens snällaste musik på länge, men det är tydligen fullt möjligt att vara snäll och intressant samtidigt. Världens främsta drogliberala hippienoiserockband har producerat ett stycke hiphopinfluerad psykadelisk pop som är lika svår att definiera som den är att tycka illa om.