The Glitch Mob
Dans Dakar, 9/8 – 2014

De tre medlemmarna i The Glitch Mob är alla mer eller mindre svartklädda, och iklädda solglasögon. De ser lite ut som ärketypen av sköna snubbar, kanske inte den som plockar fram gitarren på efterfesten för usla tolkningar av Wonderwall eller Save Tonight. Mer typen som dyker upp oinbjuden på en hemmafest, tränger sig in genom dörren, välter ut din drink och försöker tafsa på din partner. Det är den inledande observationen, och trions musik är också många gånger påträngande. Inledande Mind of a Beast sparkar in dörren, men i det här fallet är det varken inkräktande eller oinbjudet. Publiken vill onekligen komma igång efter den blygsamma uppvärmning Kygo bjöd på ett par timmar tidigare.

Festen var inte igång innan, men nu är trion istället de som får oss alla att vakna upp och bestämma oss att vi faktiskt, ändå, ska köra hårt ikväll. Bakfylla och tryckande hetta till trots. Hårt är det, både på scen och under fötterna. Det tål att sägas att blandningen kullersten och asfalt är långt ifrån ett optimalt underlag för en spelning av den här typen. Jag tror inte det verkar störa någon alls, för många gånger rör sig massan som en enda organism vars enda syfte är att dansa. Möjligheterna till det är många, för tempot är högt och volymen maxad. Stundtals känns det lite hjärndött: bandets nya skiva med den något lökiga titeln Love Death Immorality (sköna snubbar-vibbarna gör sig återigen påminda) är inte lika vass som debuten och materialet saknar ibland samma djup.

Att de är tre på scen gör att det ibland känns lite trångt, och de turas om att förkunna sin glädje över att vara i Stockholm (de verkar också turas om att ducka ner bakom mixerbordet, 30 sekunder åt gången). Intrycket blir ändå förvånansvärt genuint, även om vi får höra det ett par gånger för ofta. Bakom dem kompletterar snygga visuals musiken väldigt väl. Som bandets namn antyder är musiken ofta glitchig, och när de smått oberäkneliga breaksen dyker upp motsvarar ljuset det som dunkar ur högtalarna på ett oklanderligt sätt. Tempot plockas ner i California-hyllningen West Coast Rocks, och får ses som en ganska välbehövlig paus. Deras remix av The Prodigys blytunga Breathe är snarare raka motsatsen till lugn, den är inte heller oväntad och ligger väl i linje med resten av materialet.

Efter ett något malplacerat försök till allsång under We Can Make The World Stop (den intetsägande texten blinkar förbi bakom herrarna) rundar de av spelningen med Skullclub. Den sista energin kramas ur oss likt en tvättsvamp, och hur kul och röjigt det än var i vissa stunder är jag ganska glad att spelningen är över. Detta är musik som gör sig bra som inslag under en fest, i kortare episoder, men en timme av det blir onekligen ganska matigt.