The Hanged Man
Emmabodafestivalen, 24/7 – 2015

Det är nu ett par år sedan Those Dancing Days svepte över Popsverige som en tornado, för att sedan på tok för tidigt tacka för sig. Via Vulkano har nu Rebecka Rolfart, en av TDDs originalmedlemmar, börjat ge ut musik som The Hanged Man. I slutet av förra året kom minialbumet First Quarter Moon som visar att Rolfart absolut är kapabel att stå på egna ben. När hon stiger på Skogenscenen med sin gitarr gör hon det i sällskap av en trummis, en basist och två personer på synth. Det är mäktiga First Time Dreaming som får inleda konserten, inför en liten men mycket entusiastisk poppublik. Följande Räven är något mer finstämd där språkbytet ger en liten antydan om musikens bredd. Just hur mångfacetterad och sammansvetsad gruppen är absolut värt att belysa. Oavsett om det är ett svävande psykedeliskt mini-jam (projektionerna bakom bandet fungerar också väldigt väl), ett dånande mörkt popspår eller ett shoegazeliknande nummer så är framförandet stabilt, där det ibland ser nästan oförskämt enkelt ut.

Publiken sjunger med där de kan, men det är uppenbart att alla kanske inte gett The Hanged Man nog med uppmärksamhet tidigare. Det spelar egentligen inte så stor roll att texterna är främmande för många, då sysselsättningen istället är såpbubbelblåsning (och lekfullt jagande efter de glittrande bubblorna) och glädjefylld fuldans. Det mysiga stämningen sprider sig upp på scen, där Rolfart gång på gång berättar hur glad hon är att vara här. Något som visserligen sägs av i princip samtliga artister på festivalen, men sällan med en sprudlande uppsyn. När hon efter ett speciellt intensivt spår berättar att hon ”glömmer bort hur man är cool” är det något chockande då hon precis innan ägt scenen. Oavsett så höjer det stämningen avsevärt. Det är trevligt, familjärt och framförallt otroligt genuint.

I några av de mer lågmälda spåren försvinner sången för långt ut i mixen, de sparsamma arrangemangen till trots, och då blir det svårt att hålla fokus. Det är fortfarande mysigt, men inte överväldigande mäktigt som i spelningens toppar. Efter att introt till Shoreline framförts på synth tack vare idogt ropande från publiken är det breda leenden både på och nedanför scenen, och när spelningens sista toner ekar ut är det med ett helt nytt gung i gången vi styr kosan mot campingen.