Om The Head and the Heart hade varit en författare hade de, utan tvekan, varit Nicholas Sparks. Sjumannabandet från Seattle har sedan den självbetitlade debuten alltid bjudit på en ohämmat romantisk och ambitiös typ av folkpop, där svepande melodier och stora känslor gått före intrikata arrangemang och skarpladdade narrativ. Det är musik som gjord för slöa söndagar i soffan i sällskap av en varm kopp te, en yllekofta och en bunt ICA Basic-näsdukar. Det är kultur som är så melodramatisk att den bitvis riskerar att vara rent manipulativ i sina försök till att beröra. Men framför allt är The Head and the Hearts genmodifierade tolkning av den amerikanska musiktraditionen så oerhört amerikansk att man känner doften av Starbuckskaffe, frityrolja och Santa Ana-vindar i varenda ton som spelas.
Att låta sig avskräckas av detta vore dock att underskatta de enkla nöjena här i livet. För vem har inte, om än skamset i det dolda, suktat efter en okomplicerad och melodramatisk tonårsroman – en som förr eller senare kommer filmatiseras av Lasse Hallström, med någon som heter Josh i huvudrollen. The Head and the Heart fyller ett tomrum som är reserverat för denna typ av ohälsosam, men ack så emotionellt tillfredsställande, populärkulturell konsumtion och bandets fjärde fullängdare, Living Mirage, är inget undantag. När det är som bäst, som på inledande See You Through My Eyes och på I Found Out, öppnar fjärilshuset ny filial i din mage och tårkanalerna jobbar övertid. Problemet är att resten av albumet är ett copy-paste-verk som saknar all form av originalitet eller spänning.
För på samma sätt som det förflutna förr eller senare kommer ikapp karaktärerna i Sparks romaner, kommer det förflutna ikapp The Head and the Heart det på Living Mirage. Hur ohämmat radiovänlig deras folkpop än må vara så finns det få spår här som inte drunknar i bandets och americanans tidigare bragder. Bandet har tagit melodier, arrangemang och ibland hela partier ur existerande verk, utan att passera gå. Ta till exempel Honeybee vars stickparti är direkt taget från Kate Bushs Wuthering Heights-refräng, titelspåret som är en banjo ifrån att låta som en Mumford & Sons-tolkning av Bruce Springsteens I’m on Fire, eller Running Through Hell som är den mest generiska Ryan Adams-pastischen du kommer att höra i år. Det är musik som, trots bandets namn, låter alldeles för utstuderad för att verkligen beröra. Det är för rent. För fint. För tillrättalagt. För mycket hjärna. För lite hjärta.
Men originalitet är trots allt svåruppnått i dagens musikklimat. Udd är det däremot inte. Ändå finns det på Living Mirage inte en enda vass kant och spår som Honeybee, People Need a Melody och Saving Grace låter direkt slätstrukna, på gränsen till intetsägande. Det är istället de mer maximalistiska spåren som imponerar mest, de låtar där det folkförflutna har vridits upp till max med allt vad akustiska gitarrer, stämsång och gravallvarlig uppriktighet heter. Redan nämnda See You Through My Eyes, Up Against the Wall och avslutande Glory of Music är tre starka bevis på detta.
Tyvärr är dessa höjdpunkter på tok för få, vilket är synd. När alla hämningar släpps och lyssnaren ges den emotionella katharsis vi alla vill få uppleva ibland, precis som Nicholas Sparks romaner, så är Living Mirage nämligen en rätt angenäm lyssning. Men hur livsbejakande och trallvänliga de bästa spåren än må vara, så är det just bristen på udd, glöd och gnista som fäller albumet hårt i slutändan. The Head and the Heart må således ha både huvudet och hjärtat på rätt ställe, men i slutändan är det varken the head eller the heart som saknas. Det är, ironiskt nog, the sparks.