Live
The Hives
Åre Sessions, 29/4 – 2017
Publicerad: 1 maj 2017 av
Magnus Olsson
I en lokal stor som Annexet har Erik Lundin och Hurula fått värma upp kvällen, med betoning på värma upp. Kvällens självklara attraktion är nämligen The Hives och det märks, lokalen fylls snabbt till brädden och utanför ringlar sig en kö som i stället får styra kosan mot den andra scen som ligger i direkt anslutning till Howlin’ Pelles mässande.
Som band är The Hives klippta och skurna för en tillställning som Åre Sessions, en festival som blandar skidåkning med musik. En förlängd afterski kanske är den rätta beskrivningen av Åre Sessions. The Hives är nämligen tillräckligt folkliga för att dra massorna, har tillräckligt med hits för att elda upp sin publik i sann afterski-anda och har en frontperson som vilket band eller vilken hejarklack som helst skulle avundas.
När de utplacerade bokstäverna som bildar H-I-V-E-S på scenen tänds är det som om startskottet för en rugbymatch går – publikens frenesi och eufori för oss till ZTV:s kultförklarade arkiv från Hultsfredsfestivalen. Det är en fest av sällan skådat slag där kroppar flyger som käglor på en bowlingbana av de moshpits som äger rum framför scen. Festen är inte bara till för de längst fram som har haft afterski sedan klockan tre på eftermiddagen – hela lokalen omvandlas till ett enda stort slagfält där de bakre raderna är minst lika delaktiga. Howlin’ Pelle brukar vanligtvis hjälpa till att elda upp sin publik till max – i kväll behövs inte några kaxiga floskler till mellansnack. Åre tycks vara utsvultna på fest och The Hives.
-
Att bandet inte spelat på drygt sju månader märks inte, det är nämligen ett oförskämt tajt samspel bandmedlemmarna emellan där de hamrar skiten ur sina instrument. För även om Howlin’ Pelle är The Hives som persona, får övriga bandmedlemmar fullkomligen leva ut sina rock’n’roll-drömmar på scen. Nicholaus Arson, bandets gitarrist, plöjer ner oss med riff stundtals sittandes på knä som hämtad ur en skolbok. Main Offender nästan flyger ut genom fönstret och redan på introt till Hate to Say I Told You So har de oss. Det säger förmodligen lika mycket om låtmaterialet som att de är proffs på det här. Skillnaden är att de varje gång lyckas leva upp till myten om sig själva. Det räcker med att de är i närheten av så bra som Howlin’ Pelle hävdar i sina mellansnack för att en kväll med The Hives ska bli till belåtenhet.
Det kanske inte har hänt så mycket sedan sist. Men varje gång den där duracellkaninen ställer sig på scen kör den över oss totalt. Ibland räcker det så. The Hives är nämligen precis sådär bra som man minns dem.