”Ladies and gentlemen, we are floating in space.” Med en besvärad telefonrösts recitation av albumtiteln inledde Spiritualized sitt stora alster från 1997. Albumet hade egentligen skrivits i sviterna av frontmannen Jason Pierces ödelagda förhållande – inledningsspåret mynnade till exempel snabbt ut i ett ”all I want in life’s a little bit of love to take the pain away” – men lyckades med sina astronomiska ljudproportioner få hans krossade hjärta att framstå som världens mest angelägna sak. När The Horrors inleder sitt fjärde album med Chasing Shadows – som tar vid exakt där My Bloody Valentines Soon slutade för 23 år sedan – är det med samma sorts långsamt påsmygande intro, för att drygt tre minuter senare skjutas iväg som en rymdraket.
Inför varje nytt album tycks The Horrors ha drivits av förnyelse. Efter 2007 års debut Strange House – bandets orepresentativa, lite unga och dumma Pablo Honey-motsvarighet – shoegazechockade de med Primary Colours, vars psykedeliska mönster fördjupades betydligt på uppföljaren Skying. Sedan dess har den hopplösa legenden om Luminous pågått som någon sorts m b v i miniatyr, med gränslösa förseningar och framflyttade releasedatum – ”albums last forever, there’s no point rushing it” menade sångaren Faris Badwan.
Och med facit i hand står Luminous nu som ett enormt, lyxigt musikhantverk, totalt genomsyrat av det noggranna arbete som lagts ner. Redan förstasingeln I See You var ett åtta minuter långt namedroppande i musikform, med referenser till det i synnerhet brittiska åttiotalets alternativa musikscen. Samma mönster återgår i albumet som helhet, där deras elektroniska rekord In and Out of Sight följs av all in-shoegazestycket Jealous Sun. På den lite spretigt identitetssökande Primary Colours var bandet också nyförälskade i musikgenrer, men fem år senare tycks man behärska det bättre – de repetitiva krautrockelementen och genomarbetade låtändarna rundar av och binder ihop Luminous till en unik helhetsbild, med plats för lika delar Simple Minds-landskap och Tame Impala-gitarrsolon.
Men vissa saker förändras aldrig: The Horrors känsla för melodramatik är en sådan sak. Efter debutalbumets morbida skildringar av självmord och Jack the Ripper gick bandet över till mer känslomässiga omkastningar. Även på Luminous kan kärlek vara lika med krig, och Badwan gestaltar med sin karismatiska sång de olika rollerna. ”Do you look at him the way she looks at me?” väser han fram över Change Your Minds spröda gitarrslinga och låter mer sårbar än någonsin tidigare. Det är större än alla albumets genreexperiment – det omfattar ett helt nytt känslospann, något som också återkommer på Falling Star. Badwan sjunger med en vibrerande bitterljuvlighet i rösten om att vara tillsammans men ”Falling like stars / ’Cause we can’t live forever / Falling like stars, fading away”. Eller som Spiritualizeds Jason Pierce hade formulerat det: vi flyter i rymden och vi är det viktigaste som finns.
Alla musikalbum må vara för evigt, men Luminous är ett album att upptäcka idag och, förmodligen, att återupptäcka i framtiden – precis som den rad av odödliga föregångare den influerats av.