The Horrors och S.C.U.M – Inkonst Malmö

The Horrors och S.C.U.M – Inkonst Malmö

Betyg: 6,5/10

Knappast hade väll Valerie Solanas bandet som står på den rökiga scenen i tankarna 1967; att fem brittiska ynglingar skulle döpa sin rockorkester efter hennes provocerande och omdiskuterade manifest. Lätt svajandes, gömda bakom instrumenten står de där, ledda av Thomas Cohen. Det är en snabb, skramlig och tight uppvärmning som avlutas med höjdpunkten White Chapel från debutalbumet Again Into Eyes. Låten med sina ambitioner och nästintill sakrala inledning fylls på med malande bas och galopperande trummor men blir bandet övermäktigt på vägen och den dåliga ljudkvaliteten får den på fall. Något som inte påverkar den redan lyriska publiken. Ögon bokstavligen glittrar på den lilla hängivna skara som sökt sig till Inkonst hoppandes få se androgyna män stirrande på sina fötter, nonchalant manglades strängar. Stämsång bakom skägg ligger möjligtvis mer i tiden men entusiasmen här gör mycket av den spelning som jag har kommit för att beskåda. Efter en mindre avbrott med stämningsmusik och sladdkopplande så smyger bandet från Southend on Sea äntligen upp. Inleder gör man utan pardon med Changing the Rain. Perfekt på pappret tejpat vid Rhys Webbs fötter men listan var skriven utan ljudstrul i åtanke. Detaljerna och de stråkliknande syntarna som bär låten blir endast skramlig. Bandet däremot verkar inte berörda utan fortsätter att leverera högljutt och medryckande. För det är framförallt den atmosfär som man sakta bygger upp och bygger in i åskådaren som gör detta till en mer än godkänd spelning. Man bygger med kraft och volym som de främsta förebilderna på de senaste skivorna, My Bloody Valentine. Få kommer undan med detta men här upplöser det rummet och förstorar. Välkänt är väll att bandet tycks vilja glömma debutskivans tonårs poserande och låtar från Strange House förekommer inte.

Höjdpunkten blir det euforiska, drömskt hypnotiserade crescendot av Sea Within a Sea; vaggandes in publiken i en kortvarig evighet. Faris Badwans röst må vara slätstruken och låta uttråkad men stark är den och blir klarare tillsammans med närheten till publiken. Låtarna flyter annars in i varandra och endast fragment gör dem möjliga att urskilja. I Can See Through You och Mirrors Image på sina melodier; Who Can Say på Faris avskedsmonolog och ostämda stråkar.

Helheten är energisk och snabb; publiken ska ges en medalj. Mycket skulle dock kunna förändras – både i ljudkvalitet men också attityden på scen. Likgiltigheten från Strange House blir man inte av med genom pretentiösa skivomslag och en blommig skjorta.