The Hoteliers tredje album inleds med att Christian Holden läser högt i 48 sekunder. Man hör bladen i hens hand fladdra. ”This place speaks, it says many things of nothing” är en av raderna. Det är en högstämd inledning, en sådan som skulle kunna skrämma bort ett potentiellt fan innan denna ens hört en sekunds musik. I en intervju med Stereogum erkänner bandets ena gitarrist, Chris Hoffman, inför en överraskad sångare att han hatar inledningen. Holdens texter är poesi nedklottrad på ett papper som sedan trasats isär; många av berättelserna är omsorgsfullt detaljerade, invirade i starka bilder och liknelser, men reflekterar ofta genom emotiva utfall över betydligt större händelser och perspektiv än ett tunnelseende jag.
Debutalbumet It Never Goes Out var deras rastlösa uppgörelse med att växa upp, uppföljaren tillika genombrottet Home, Like Noplace Is There den efterföljande insikten om att ingen i deras vänskapskrets verkade klara av övergången. ”I had a chance / To construct / Something beautiful / And I choked”, avslutade Holden inledningslåten, bestående av ett torn av ord som till slut verkade rasa ned över bandet i crescendot. The Hotelier försökte febrilt orientera sig fram till någon slags trygghet, men Holdens anarkistiska filosofi stötte hela tiden på patrull – vare sig den var polisiär, psykisk eller machomaskulin. Den var insiktsfull men ännu ungt brokig. På Goodness verkar de åtminstone hittat fram till ett nödvändigt checkpoint.
Tillsammans med andra band i den nya emovågen, i synnerhet The World Is a Beautiful Place & I Am No Longer Afraid to Die och Modern Baseball, står Massachusetts-trion för en betydligt mer spännande och regellös indierock än många av de som rör sig inom traditionella territorium. Ta ett band som Okkervil River som antiexempel, som visserligen släppte en av sina bästa låtar på många år häromdagen, men som annars trampat lite vatten på sina senaste utgivningar. Det finns nya akter som profilerar indierocken – Car Seat Headrest, Torres, Courtney Barnett – men den har haft få pionjärer de senaste åren. Många av de största har upprepat sig själva tills de gjort hela genren en medial otjänst.
Med Goodness uppfinner The Hotelier det gitarrdrivna hjulet igen. Ursäkta att jag låter som Andres Lokko när han darrigt öppnar en Soundcloudlänk med ny brittisk grime, men det är underligt att uppleva dagens framåtsträvande emo efter att de senaste åren matats med så mycket strömlinjeformad gitarrmusik. Goodness är lättare, ljusare och luftigare än sina två föregångare; en basgång får dåna utan sällskap, en gitarr kan få fullt utrymme att långsamt varva upp, ett bastant trumslag kan vara det enda som ryms i ljudbilden. Den är allt en direkt och känslosam hardcoreskiva ska vara, men stundvis lika öppen för att andas som art- och postrockakter som Slint, Shellac, Bark Psychosis och Talk Talk. Den påminner om hur La Dispute skapade energi ur återhållsam instrumentaton på Wildlife.
Men det som gör att The Hotelier kan bolla med alla dessa stilar och komma ut på rätt sida är Christian Holden. Oavsett om de leker med ljudmixningen på Piano Player eller låter You in This Light urarta i ett irriterande upphackande läte, oavsett om de är monotona i utdragna balladen Sun, poppunkigt dissonanta i Goodness Pt. 2 eller storslagna allsångsledare på singeln Soft Animal. I artiklar har man förstått att bandet är en heterogen skara, de ser smått klonade ut på pressbilder men har uppenbarligen olika syn på livet (alla gillar onlinepoker dock), så kanske är det Holdens stabilitet bakom mikrofonen som håller limmet på plats. Likt nutida profiler som Future Islands Samuel T Herring eller varför inte Chance the Rapper lyssnar man fokuserat när hen öppnar munnen.
Frontfiguren har liknat Goodness vid en taoistisk kärleksskiva, en hippiebeskrivning som synkroniserar väl med albumomslaget där åtta äldre människor står nakna, omgivna av frodig grönska. Symbolerna är många, det är en samling låtar att lyssna på med Genius framför sig, men den är vidöppen med sin förhoppning om godhet och kärlek. Våga däremot inte kalla den naiv: efter att ha skrivit om psykisk ohälsa, depression och självmordstankar känner sig Holden fram med trevande händer. Det är genuint rörande att lyssna på, som om hen inte själv riktigt vågar hoppas på det hen uttrycker, som att ett men alltid kommer falla ner. Ett försök att kunna ta på det som sägs symbolisera det rena, positiva. ”It’s new, but I don’t know what to do / With sight of you brimming” är det sista Christian Holden yttrar, i End of Reel, och ett gitarrsolo och fyra trumslag senare har The Hotelier avslutat en helt ny, rakt igenom fascinerande presentation av sig själva. Goodness får mig att vilja gråta lite, och efter det gå ut och försöka vara jättesnäll.