Bananpiren

The Japanese House
Way Out West, 8/8 – 2019

Publicerad: 10 augusti 2019 av Jonathan Bonn

4

Bananpiren kan vara ett fantastiskt spelställe med rätt förutsättningar. Techno, hiphop och punk går oftast hem väl i den karga, neondränkta industrihamnen, men ibland blir matchningen mellan lokal och artist mindre bra. Exempelvis när stjärnskottet Tirzah intar Panama-scenen med sin minimala soul, och känns helt malplacerad bland en snackig publik och ljudläckage från scenerna i närheten. Det är dock inte anledningen till att jag lämnar spelningen i förtid – The Japanese House spelar nämligen på intilliggande Honduras nästan samtidigt.

24-åriga brittiskan Amber Bain är hjärnan bakom The Japanese House, drömpopprojektet som i mars albumdebuterade med Good at Falling, efter att de senaste åren ha släppt en rad hajpade EP:s. Det lättsmälta, 80-talsinspirerade soundet på skivan översätts sömlöst till livesammanhang – nästan lite för rakt för att det ska bli engagerande på allvar. Bain är en duktig frontare, och trots att hon i början av sin karriär valde att hemlighålla både namn och ansikte från allmänheten kommunicerar hon lugnt och världsvant med den förvånansvärt stora publiken. Att bandet råkar ut för lite tekniska problem i form av en krånglande gitarr gör inget. Publiken ger tvärtom ifrån sig sitt högsta jubel för kvällen när det innebär att Somebody You Found behöver framföras i akustisk version.

  • Lite för ofta smälter låtarna tyvärr samman till en likformig massa, i brist på ett bättre uttryck. Flera av spåren på Good at Falling är inte tillräckligt substansrika för att framkalla någon vidare reaktion, varken i album- eller livesammanhang. De bara är. De riktiga höjdpunkterna är få och kommer tyvärr alltför sällan, men ibland bjuds det på ett par mycket välkomna ljusglimtar. Singeln Follow My Girl, vars melankoliska ackordföljd och dansanta refräng väcker publiken till liv, och den semi-akustiska You Seemed So Happy höjer det ganska bleka intrycket ett snäpp.

    Bain och hennes band ger absolut ingen dålig spelning, men med facit i hand finns det inte mycket som motiverade att tillbringa den tidiga fredagsnatten i deras sällskap. Rent tekniskt går det inte att klaga på något särskilt, men när ingen känsla alls lever kvar när sista tonen klingat ut slutar det bara med att man tänker på allt man hade kunnat göra i stället för att se The Japanese House. Jag borde nog ha stannat på Tirzah.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2926 [name] => The Japanese House [slug] => the-japanese-house [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2927 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 546 [filter] => raw ) )