Arena

The Jesus and Mary Chain
Roskilde, 29/6 – 2017

Publicerad: 30 juni 2017 av Nike Rydberg

2

1985: The Jesus and Mary Chain ger liv åt noisepopgenren med albumet Psychocandy, där bandet varvar knivskarpa melodier med genomträngande rundgång och kitschiga rockdrömmar. Jim och William Reid sjunger om att köra motorcykel, ha på sig snabba läderboots och känna vinden i håret – de vill vara frisinnat farliga som James Hurley i Twin Peaks, men Glasgow-bröderna befinner sig så långt ifrån den amerikanska motorvägskulturen att det hela mest passerar som en oskyldig dagdröm.

Vrid fram klockan till 2017 och Vice publicerar artikeln “James Hurley Is Still the Worst Thing About Twin Peaks”, eftersom karaktären saknar emotionellt djup och för att hans ensamma MC-utflykter är så jävla tråkiga att kolla på. I samma veva har den ödesdigra låten The Living End blivit verklighet för The Jesus and Mary Chain, som inte längre laborerar med ironiska klyschor – de lever dem. “Try’na win your interest back” är den första meningen som yttras när de går på Roskildescenen med låten Amputation, och visst är det så: på sommarens turné har de med sig albumet Damage and Joy, som är deras första på 19 år. Däremot verkar The Jesus and Mary Chain vara djupt ointresserade av sig själva. Klassiker som April Skies och Just Like Honey tävlar med det nya materialet i att framföras på de mest känslomässigt döda av sätt, och låter sammantaget mest som ett Bandit Rock utan reklamavbrott.

“I’m gonna die”, upprepar Jim Reid under en Nine Million Rainy Days totalt dränerad på energi, och låter just som att han ligger på sin dödsbädd. Bröderna Reid må bära huvudansvaret för sitt musikaliska förfall, men den här natten rymmer fler inblandade katastrofer. Livebandet har aldrig hört The Jesus and Mary Chains musik, eftersom de inför turnén råkade förväxla Damage and Joy med Stiftelsens nya album Allting låter som Slipknot. Åtminstone tror de onekligen att de spelar i ett helt vanligt och helt fruktansvärt rockband: poserna är bredbenta, distpedalerna är körda i botten, trumbankandet låter som att någon dör och följs alldeles för ofta av ett livstrött “yeaaaah!”.

Men publiken lämnas inte helt utan livlinor – röken ligger så tät över Arenascenen att vi ofta slipper se vad som händer på den. De dimmiga siluetterna är rent visuellt ett gammalt trick i shoegazeverktygslådan, och i sina (extremt relativt) bästa stunder påminner The Jesus and Mary Chain allra mest om 2000-talsarvtagarna i A Place to Bury Strangers. Efterträdarna är numera bättre på att vara The Jesus and Mary Chain än vad de själva är. När spelningen sedan avslutas med I Hate Rock ‘n’ Roll har The Jesus and Mary Chain ägnat ett 85 minuter långt karaktärssjälvmord åt att bevisa motsatsen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 221 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1758 [name] => The Jesus and Mary Chain [slug] => the-jesus-and-mary-chain [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1759 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 18 [filter] => raw ) )