The Jezabels på Lilla Hotellbaren
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

The Jezabels

Lilla Hotellbaren, Stockholm

Betyg: 7 / 10

Lilla Hotellbaren är verkligen liten. Det är inget stort ställe. När det är så mycket folk som igår blir det dessutom nästan outhärdligt varmt. Med inget krav på garderob behåller många jackorna på, jag ser någon som utan att röra en min sitter i en soffa med en dunjacka på. Själv håller jag nästan på att flyta bort i min kofta. Värmen verkar dock inte beröra The Jezabels, fulla av energi ger de sig upp på den lilla scenen och bjuder oss på 45 minuter av transinducerande indierock.

Redan i inledningen får vi höra mäktiga Sahara Mahala och bloggfavoriten A Little Piece. Efter det tappar de kanske inte tempot, men något ändras. De av oss i publiken som faktiskt är där för deras musik har kanske mättats lite. Den härliga blandningen av skönsång och ett sammansvetsat band gör dock det hela till en väldigt angenäm upplevelse, ibland märker jag att mina tankar flyter bort och jag glömmer för en stund var jag befinner mig. Det blir aldrig dåligt eller tråkigt, det är dock ofta svårt att göra någon skillnad på låtarna, de är helt enkelt för likartade.

De påminner lite om ett mörkare Yeah Yeah Yeahs, och även om sångaren Hayley Marys scennärvaro kanske inte kan mäta sig med Karen O gör hon ett riktigt bra jobb där uppe. Bandets avsaknad av bassist gör sig bitvis ganska tydlig, men Nik Kaloper gör ett fantastiskt jobb bakom trummorna med sina eldande och rullande komp. Tempot är förhållandevis högt, i fina She’s So Hard tas takten dock ner några steg och när textraden ”I think self-pity is a state of mind” ekar ut över oss i lokalen växer den jämfört med EP-versionen.

Det är gott folk i lokalen, det märks dock att alla inte var där för att lyssna på spelningen. Artiga applåder och en och annan vissling mellan låtarna väger inte riktigt upp för det faktum att det konstanta mumlet gör det i princip omöjligt att höra något av det korta mellansnacket. Förmodligen bidrar bristen på en riktig ljussättning (och ljusshow, för den delen) till just detta, något som är lite synd.

I det avslutandet spåret tror jag för en sekund jag har de skäggiga jänkarna i Other Lives framför mig på scen, jag är i det närmsta övertygad om att jag hör en cover på deras fantastiska Tamer Animals. De inledande ackorden på pianot är i princip identiska. Sedan bryts illusionen och ett våldsamt trumbeat drar över, och nu ger bandet verkligen allt. Spelningen når nu sin absoluta topp och jag frågar mig själv varför de tidigare spåren inte nådde upp till denna nivå. Det blir en bra avslutning på en ganska ojämn spelning, det är synd att The Jezabels inte ger oss fler bevis på den talang och sångskrivarförmåga de faktiskt besitter.