”That girl thinks she’s the queen of the neighborhood
She’s got the hottest trike in town
That girl, she holds her head up so high
I think I wanna be her best friend yeah
Rebel girl, rebel girl, rebel girl, you are the queen of my world”
–Bikini Kill, Rebel Girl
I den amerikanska delstaten Washington ligger Olympia, en liten stad (46 000 invånare) med en oproportionerligt inflytelserik musikalisk tradition – indiebolagen K Records och Kill Rock Stars startades båda här och skapade ett stort utrymme för alternativ musik i staden. Under 90-talet skulle stadens musikscen så småningom domineras av riot grrrl-rörelsen. Här tog feminister punkmusiken i sina egna händer då den blivit allt mer misogyn, machoförhärligande och fört en klasskamp på kvinnokampens bekostnad. Bikini Kill var rörelsens affischnamn och dess ledare Kathleen Hanna blev en av de stora ikonerna för tredje vågens feminism. Att tro att bandets mest kända låt, anthemet Rebel Girl, skulle handla om Kathleen själv vore ju ingen omotiverad gissning. I år nådde personkulten nya höjder i och med The Punk Singer, dokumentärfilmen om hennes tid i Bikini Kill och Le Tigre och vad som hände efteråt.
I år släpper även The Julie Ruin sitt debutalbum Run Fast. Bandet kan mycket väl ses som en nostalgisk supergrupp, med Kathleen Hanna och Bikini Kill-basisten Kathi Wilcox återförenade i samma konstellation. Även rent musikaliskt är albumet tillbakablickande, oftast mot 80-talets new wave och med ett ständigt återkommande syntljud som ingen annan har spelat sedan nya syntljud upptäcktes – något som till bandets förnöjelse säkert kommer att plåga otaliga elitistiska musiksnubbar. Med en medelålder som är betydligt högre än hos de flesta andra debuterande band är det föga förvånande hur ofta The Julie Ruin blickar tillbaka på den sortens urspårade, kravfria ungdomsår som exempelvis Japandroids byggt sin musikaliska identitet på. Till skillnad från de utpräglat feministiska Bikini Kill och Le Tigre är Run Fasts politiska budskap mer sublimt – en låt som Kids in NY må beskriva sorgen över en storstads gentrifiering, men fokus ligger definitivt på det rent musikaliska. Med den ständigt tv-spels-ivägskenande musiken går texterna lätt obemärkt förbi, vilket bandet själv verkar ha reflekterat över och velat åtgärda när de valt att texta musikvideon till singeln Ha Ha Ha. Men tyvärr är det just den instrumentala biten som ibland känns ihophafsad, med stereotypa arrangemang och låtidéer som inte känns riktigt färdiga eller framme.
Två av albumets spår tycks inte lida av det här problemet alls och är båda något av det produktionsmässigt snyggaste som gjorts sedan LCD Soundsystems sista album – något som kan förklaras av att just James Murphy här stigit in som producent. De inledande sekunderna av Just My Kind hade mycket väl kunnat tillhöra LCD Soundsystem, för att sedan bryta ut i en fulländad girlgroup-låt på det essentiella girlgroup-temat ”att vara extremt tillgiven en man”. Att självaste Kathleen Hanna, som ingjutit mod och självständighet i kvinnor sedan 90-talet, skriver en sådan här låt är ett tydligt tecken på åren som gått – det är helt i sin ordning att hon ägnar Goodnight Goodbye åt att fundera över vad hennes ungdomsjag hade tyckt om vem hon är idag. Samtidigt fungerar Girls Like Us, den andra låten signerad Murphy, som någon slags riot grrrl-Losing My Edge och radar upp den mängd sätt man kan vara kvinna på: ”Girls like us might flock the scandals, but girls like us don’t give a shit / Girls like us pick up the hot handles and burn our hands, and we get over it / Girls like us use highlighter pens, especially to write our poems / Girls like us turn back to back just because you know, we wanna know.” Kathleen Hanna och Kathi Wilcox är fortfarande att räkna med, med andra ord.