The Julie Ruin
Way Out West, 14/8 – 2015

Långt innan bildandet av The Julie Ruin fanns ett Julie Ruin i obestämd form: Bikini Kill-sångerskan Kathleen Hanna hade just sett sitt band upplösas och tillbringat 1997 på sitt sovrum med en 8-track-bandspelare. Resultatet blev soloalbumet Julie Ruin, där Hanna experimenterade med elektronisk musik medan hon tog sitt feministiska låtskrivande till en mer personlig nivå än någonsin. För att kunna framföra låtarna i liveformat bildades en ny grupp som snabbt eskalerade till en annan historia – ikoniska 00-talsbandet Le Tigre. Det hemmagjorda soloalbumet glömdes bort någonstans på vägen, för att nu tas upp igen i form av kvintetten The Julie Ruin.

Med 2013 års Run Fast har bandet vidareutvecklat Julie Ruins 18 år gamla sound och i liveformat rör de sig skickligt mellan årtionden och musikkonstellationer med Hanna som röd tråd. Le Tigre-låtarna Friendship Station och Eau d’Bedroom Dancing slängs in i setlisten medan den forna Bikini Kill-medlemmen Kathi Wilcox spelar bas på högerkanten – men trots många sentimentalitets-triggers lyckas man ta Way Out West-spelningen långt bortom personkult och nostalgi. Hoppandes rakt upp och ner som ingen annan 46-åring frontar Hanna ett band som aldrig tycks bli stillastående – under de tillfällen en medlem tycks överflödig löser man till exempel det genom att istället agera bakgrundsdansare. Med en medelålder som är betydligt högre än hos de flesta nya band på festivalen står The Julie Ruin för ett av dess tydligaste exempel på spelglädje, med en energi som totalt kompenserar för den trötta eftermiddagsstämningen hos publiken själva.

Förutom att agera energiinjektion tar The Julie Ruins spelning också form som en feministisk frizon. Mellan låtarna stannar Hanna upp och berättar anekdoter från sitt liv i patriarkatet, för att sedan rikta ett tack till dagens feministiska rörelser med ett stort jubel till gensvar. Historierna återspeglas minutiöst i låtarnas teman: efter att ha pratat om erfarenheten att jagas av okända män på natten börjar titelspåret Run Fast att spelas, och sätter punkt för en triumferande spelning vars gemenskap sträcker ut sig över decennier.