Live
The Killers, en enda stor allsång
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65
Publicerad: 8 september 2012 av Magnus Olsson
The Killers
Berlin Festival
Betyg: 6/10
Den amerikanska ångvälten The Killers bjuder upp till ett Greatest Hits-medley för arenatörstiga tyskar. Det är en färgsprakande show fylld av hits som tar oss tillbaka till tonåren. Runaways, första singel från kommande Battle Born kickar igång en resa som tar oss igenom Nevadas stora öken till europas alla hockeyhallar. Och visst vittnar det lite om en eftersläng från Hot Fuss-eran, ett efterlängtat steg sedan 2009 års Day & Age polerade yta floppade. Det är trots allt tidsperioden 2004-2006 som var bandets egentliga guldålder. Passande nog följer Somebody Told Me, och mer än någonsin känner jag mig som 15 igen. Det är nästan så att jag ser MTV rulla framför ögonen, men det är istället åsynen av tusentals gapande tyskar som förenas i en tungkyss med Brandon Flowers.
Samtidigt som vi stor och hånler är det ironiskt nog Smile Like You Mean It som kickar igång. Det är pampigt och storartat, men samtidigt väldigt själlöst och något kraftlöst. Det är inte något som basgången i Shadowplay kan ändra på. The Killers har ju som sagt gjort det förbjudna, en cover på Joy Divison, om än något egen. Själv hoppas jag förgäves på Romeo And Juliet, istället dammar man av Alphavilles Forever Young. Går det att bli mer cheesy än så? Men som tur är välter man inte av Oasis Don’t Look Back In Anger, vilket nyligen gjordes på brittiska V Festival.
Det är ett pärlband av hits. Read My Mind, Mr. Brighside, Human och All These Things That I’ve Done. Samtliga med allsångsfaktor hög. Men det lämnar oss aldrig mållösa. Hur snyggt de än byggt upp scenen och kvällens backdrop. Det andas professionellt lång väg, men det är inte något man vinner några poäng på. Det är väl lite vad man kan förvänta sig utav ett band av den här kalibern. Mer eller mindre ett obligatorium.
Det är först i avslutande Jenny Was A Friend Of Mine och riviga When We Were Young som de på allvar skakar om oss. De inledande tonerna i When We Were Young känns till och med befriande. I synnerhet när de river upp den polerade yta de pusslat ihop den senaste halvtimmen och bevisar att de har lite av sin glans kvar.