The Kills – om det nya albumet Ash & Ice, resedrömmar och filosofier

The Kills, som består av Alison Mosshart och Jamie Hince, har blivit lika mycket erkända stilikoner som rockstjärnor sedan 2003 års debutalbum Keep On Your Mean. Deras smutsiga blues-doftande riff över Hinces produktioner har på senare år slipats till för en snyggare ljudbild, där det nyare materialet hörts på TV-serier som Gossip Girl och True Blood, vilket har lyft dem till nya höjder. Den 3 juni släpps deras efterlängtade femte album Ash & Ice där produktionerna har fått större fokus, riffen är råare och Mossharts ihärdiga stämma låter bättre än någonsin tidigare. Vi träffade Alison och Jamie på en pub i Dalston, en stadsdel i östra London där The Kills en gång grundades.

I sommar väntar en rad spelningar i Norden, se följande datum nedan.

9 augusti – Vega, Köpenhamn
11 augusti – Øyafestivalen, Oslo
12 augusti – Way Out West, Göteborg
13 augusti – Flow Festival, Helsingfors

Gratulerar på det nya albumet – jag skulle nog säga att det är ert bästa hittills.

Alison: Tack!

På vilket sätt spelade ni in den nya skivan? Tänker ni på förhand att ni vill göra den bättre än den föregående?

Alison: Jag vill alltid göra ett bättre album än det föregående. Jag tror inte att någon går in i studion och säger ”nu vill jag göra en lite sämre platta än sist”.

Jamie: Nej, men jag förstår, det finns många som inte tänker på det sättet. De tänker mer att de ska spela in ett akustiskt album eller ett rockalbum, utan någon större tankeverksamhet bakom. Jag säger just detta för varje gång vi ska spela in ett nytt album så har jag väldigt stora idéer kring det. Jag behandlar varje album som om det vore mitt sista. Jag vet inte varför men så är det.

Ni har spelat in albumet med producenten John O’Mahoney. Vad bidrog han med?

Jamie: Han jobbade på det under några veckor bara. I grund och botten var hela albumet färdigt, men vi behövde hjälp utifrån för att avsluta det. Det var då vi begav oss till Electric Lady i New York och Tom Elherst, som mixar alla våra album. Han föreslog John som hade sin studio på nedervåningen. Vi kände inte honom då.

Alison: Det var fantastiskt. Han hjälpte oss på en ny nivå med att organisera oss och få disciplin på hela projektet. Hela albumet var inspelat i ett hus i Los Angeles, väldigt kreativt och lite laglöst om du förstår. Hela huset var bara fullt av instrument och kablar genom varje rum. Det var i den sortens miljö vi spelade in albumet, för att sen få möjligheten att ta det in till Electric Lady och se vad vi hade spelat in. John hjälpte oss mycket genom den processen och ta fram det bästa.

Jamie: Ja, det har varit en ganska lång process att spela in albumet, jag tror det kom till en punkt där vi bara sa att vi var tvungna att avsluta det. Tiden vi hade på Electric Lady var inte särskilt kreativ, det var mer som att vi bockade av saker från vår lista.

Alison: Även om vi skrev och spelade in några låtar där också.

Hur mycket av ert material är färdigskrivet innan ni går in i studion?

Alison: Många av låtarna var skrivna men inte avslutade innan vi kom till Los Angeles. Vi skrev väldigt mycket där också, nästan 30 till 40 idéer som senare blev albumet. Vi prövar ofta olika idéer för att sedan bearbeta dem. Det är så vi jobbar. Alla dessa idéer blir förhoppningsvis en låt och det är sorgligt varje gång man säger hej då till en bra idé som tyvärr ej funkar i slutändan.

Jamie: Ibland slår jag bara ihop två låtar. Jag kan ha två halva låtar som jag istället gör en hel låt av.

Jamie, det är även du som gör produktionen (trummorna) i bandet. Jobbar du hemma i din studio med det?

Jamie: De flesta av mina skivor har börjat med någon slags rytm, men speciellt Ash & Ices grund var helt och hållet beats. Jag hade skadat min hand så jag kunde inte spela gitarr, så jag gjorde som de flesta enarmade musiker brukar göra: började programmera trummor och klippa samplingar. Plötsligt blev allting väldigt mycket mer kreativt än tidigare.

Inför intervjun fick jag en lista med vad Alison och Jamie hämtar inspiration från i livet. Jamie listade att ta foton, filosofera och ”make out” som favoritsysslor. 

Så, Jamie, du tycker om att ta bilder, finns det något specifikt du gillar att fånga på dina fotografier?

Jamie: Uhmm, jag gillar att ta porträtt av människor men jag är inte särskilt bra på det. Jag gillar inte att ta med min kamera och trycka upp den i ansiktet på folk, eftersom jag  själv vet hur det känns. Jag vet inte riktigt, jag gillar att ta ofokuserade eller överexponerade foton. Jag älskar den ryska fotografen Nikolai Bakharev. Jag vill tänka att jag har hans stil men det har jag inte.

Ni båda har uppenbarligen rest otroligt mycket i era dagar. Har ni en plats ni ännu inte besökt?

Alison: Ja, det finns hur många som helst, men just nu är Kuba högst upp på min lista.

Jamie: Kuba vore något ja.

Har ni några favoritplatser på jorden?

Alison: Tokyo, det är en av mina favoritstäder. Det är möjligtvis den enda platsen jag varit på tillräckligt många gånger för att säga att jag älskar den, men samtidigt inte tillräckligt många gånger för att tillfredsställa mig. Jag har velat åka tillbaka de senaste fem åren. Det är även den första platsen jag någonsin känt en total kulturkrock; jag bröt ihop på flygplatsen för att jag inte kunde förstå vad som pågick. Jag var 16 år och hade aldrig känt den känslan tidigare.

Jamie: Ja, det är svårt att hitta det idag, man känner det knappt ens i Tokyo nu för tiden.

Alison: Jag vet inte, men jag vill verkligen åka tillbaka.

Ska ni turnéra i Japan nu?

Alison: Nej, tyvärr.

Jamie: Vi ska till Australian, vilket är någorlunda nära.

Ta ett snack med er bokare?

Jamie: Det är en briljant idé, vi borde be om att ta en eller två månader ledigt för att turnera alla ställen som vi själva vill besöka. Vi hade kunnat åka till platser så som Jamaica, Antarktis och Kenya.

Har ni några spelningar ni ser fram emot nu under den kommande turnén?

Jamie: Jag ser fram emot att spela i Ukraina och Ryssland, speciellt Moskva. Det mesta som har med turnerande att göra är bara tristess. Den större delen av tiden är mest att man väntar och reser. Ibland är man förväntansfull över staden man ska spela i, sen får man reda på att lokalen ligger i utkanten av stan och att det inte finns någonting att göra där. Sen finns det städer som New York, Los Angeles och Paris – städer som vi känner till väldigt väl och har många vänner i, så det är möjligtvis det bästa med det. Men platser som Moskva vet jag redan nu med mig att jag vill spendera hela dagen med att gå runt och ta fotografier och köpa saker. Jag ser verkligen fram emot det. Tydligen ska vi spela i Helsingfors också.

Alison: Jag ser verkligen fram emot Finland. Coachella var hur grymt som helst. Vi spelade även nyligen på Mayan Theater i Los Angeles. Det är en av mina absoluta favoritlokaler i USA, ett coolt och underligt ställe som låter hur bra som helst.

Er musik har ofta använts i i synksammanhang (film, tv-serier, reklam) – händer det att ni säger nej?

Jamie: Självklart, vi har en väldigt hög gräns när det kommer till reklam, vi har bara gjort två eller tre stycken någonsin.

Alison: Det är otroligt många faktorer som spelar roll. Jag hatar att säga ”never ever ever”, eftersom jag inte tror på det, ännu mer eftersom musikindustrin har förändrats så otroligt snabbt de senaste åren. Vi har haft tur att bli frågade så pass mycket för TV och film, på grund av den visuella sidan av det hela. Det är mycket så jag ser det själv när jag skriver musik. Låtar är väldigt visuella för mig och när jag faktiskt får titta på det blir jag glad. Min mamma blir också glad, vilket jag tycker är kul.

Jamie: Man måste vara varsam med vad man väljer också, om någon vill ha min musik för en dokumentär, film eller tv-serie tror jag inte att något dåligt kan komma utifrån det, eftersom du bidrar till någon annans konst och kreativitet, utöver om det är något hemskt. Det är det man måste kolla, även om man ibland inte har ett val för att det sålts vidare. Det är som ett jävla minfält där ute.

Alison: Ja precis, ibland får man inte ens förfrågan.

Jamie: En sak är säker: musiker är inte den enda yrkesgruppen som inte har några arbetsrättigheter och inte får betalt ordentligt. Man måste liksom hitta ett sätt att få betalt.

Har ni någonsin blivit erbjudna att skriva ett soundtrack?

Jamie: Jag skulle älska att skriva ett soundtrack för en film, det vore fantastiskt. Att sitta och titta och jamma till det, det är vad jag skulle vilja göra.

Jamie, du nämnde även att du gillar filosofi, har du några filosofier kring livet du vill dela med dig av?

Jamie: Ptja ja, jag gillar att tänka mycket. Jag har nått punkten där jag inte är säker om man kan förändra världen genom att prata längre. Allting rör sig alldeles för snabbt och världen har blivit elak. Jag tror det är en slags konst att tänka, det är intressant hur det utvecklas. Jag tenderar att tycka om väldigt mörka filosofier, det där med att döden är det viktigaste i livet och att vi alla är kompost. Jag gillar att läsa om människors filosofier kring det. Det är mer intressant som en filosofi, inte nödvändigtvis ett ideal.

Ni två har vuxit och blivit stilikoner och ’rockstjärnor’ i dag, hur var ni under er uppväxt?

Alison: Jag var med i ett band i högstadiet och gymnasiet och hade inte riktigt några vänner. Jag hade en vän i min årskurs som jag hängde med men utöver det var jag inte särskilt social, jag höll på med konst och såg fram emot den lektionen varje dag istället.

Jamie: Jag var livrädd, jag var verkligen, verkligen blyg när jag var liten. Jag växte upp i Afrika fram tills när jag var 8 eller 9 år. När vi flyttade till England trodde jag att jag blev bestraffad, jag tyckte det var helvetet på jorden. Alla barnen hatade mig för jag hade vitt hår, blekt från solen, och att jag hade en fjantig dialekt. Jag hatade det, jag slutade prata. Sen började gymnasiet och jag lärde mig om man fick kläderna rätt, var rolig och lyssnade på rätt musik så skulle tjejerna gilla mig, då blev man en ”cool kid” och då skulle killarna gilla en. Jag förstod det ganska snabbt och har förfinat det sedan dess.

Ash & Ice ges ut den 3 juni via Domino Recordings.