The Knife
Annexet, 30/10 – 2014

Det har varit blandade turer kring The Knifes vara och icke-vara. Ett som är säkert är att det här förmodligen är det sista vi hör på väldigt länge från syskonen Dreijer, och kanske det allra sista i livesammanhang. Även om syskonen inte helt uteslutit ett senare samarbete verkar The Knife vara förbi sin kreativa peak, med Silent Shout som ett magnifikt magnum opus i bagaget. Än är det dock inte slut. Tre spelningar i Sverige står på turnéschemat 2014, och efter fjolårets minst sagt tveksamma scenshower förväntar sig publiken någonting bättre. Som anhängare av #teamknife2006 var jag inte dödsförtjust i större delen av 2013 års Shaking The Habitual och dess experimentella politiska närmanden. Likaså var liveshowen som följde en stor besvikelse. Backplay och koreograferad dans bemötte jag med en axelryckning och nostalgisk längtan till ett Arvika 2006 jag aldrig upplevde.

Ett år senare ska The Knife enligt pressreleasen ha piffat upp sin show avsevärt. ”The performers, previously known as dancers, learnt how to sing and play instruments, the stage got three levels, Shannon Funchess joined us and the show became more fun and shiny.” Den beskrivningen ihop med de osäkra nedläggningsryktena ledde till publikstorm. Sverige är – med all rätt – inte helt redo att släppa taget om The Knife. Annexet är slutsålt och publikens förväntningar går nästan att ta på, även om alla närvarande nog är medvetna om att The Knife anno 2006 är väldigt länge sedan. Det är smärtsamt tydligt att The Knife är trötta på sina förflutna alster. Tämligen nysläppta EP:n Shaken-Up Versions dominerar setlisten, och låtar som We Share Our Mother’s Health hade varit så oändligt mycket tyngre i originalversion. Materialet från Shaking the Habitual gör sig dock oförskämt bra i det nya konceptet. A Tooth for an Eye passar snyggt in i mallen och Full of Fire bygger upp en kusligt surrealistisk stämning som urartar i totalt kaos. Dansarna kastar sig runt i extas och lamporna blixtrar i takt med att Dreijers röst kryper sig längre in under skinnet. Hon är inte lätt att urskilja. Alla på scen bär anonyma åttiotals-gymnastikdräkter för att förstärka intrycket av androgynitet. Queerteori i all ära – Shaking the Habitual är full av politiska statements – men i danskoreografin haltar kopplingarna. Den är varken särskilt imponerande eller sammanhängande och det saknas en röd tråd mellan numren vilket gör helhetsintrycket rörigt. I mitten bryts spelningen med en dikt om vad kön egentligen är, där kvinnan som läser upp den manar publiken att ropa efter varannan stavelse i något som närmast liknar ett obehagligt frikyrkligt väckelsemöte. Det hjälper inte direkt den redan haltande dynamiken att komma på banan. Det finns ett undantag där dans och musik blir ett. I Pass This On överskrider dansarna den heterosexuella parnormen genom att välja olikkönade partners på ett fiktivt klubbgolv. Omarbetade textraden ”I’m in love with your sister” istället för "brother" kan antingen uppfattas som uppfriskande eller uppenbar. Välj själv.

Det kan ju dock vara så att The Knife bara vill ha kul, och det kan ingen klandra dem för att inte ha. Alla ler ständigt mot varandra och spelar sina instrument med fullständig dedikation, även om det mesta låter som backplay. Stay Out Here börjar i ett tungt mörker när Dreijersyskonen tillsammans med Shannon Funchess (vars djupa röst kompletterar Karins oerhört snyggt) för första gången står ensamma på en aggressivt strobe-blinkande scen och sjunger. Men när Funchess efter tio minuter fortfarande ropar ut ohörbara stavelser över ett likformigt beat börjar det bli tradigt. Avslutande Silent Shout förlorar sin tyngd när den läggs in som starten på ett DJ-set istället för ett sista avsked. Livemaskineriet The Knifes kugghjul har rostat, och även om det är hedervärt att de vågar prova något nytt borde den kraftiga kritiken från i fjol lett till större förändringar. Mycket kan hända på åtta år, och Karin och Olof som mörka silhuetter på en nedsläckt scen är ett minne blott. Allt pekar på att The Knife i den form vi känner dem snart också är det. Det musikaliska arv de lämnar efter sig är dock svårt att överskatta.